Nyvaken grön höger

Boken ”Miljöpolitik för moderater” kan förhoppningsvis skaka liv i miljödebatten inom borgerligheten.

Det är knökfullt inne på den gröna, liberala tankesmedjan Fores när debattören och Neo-redaktören Mattias Svensson presenterar sin bok ”Miljöpolitik för moderater”. Efter någon timme har syret nästan tagit slut och många kippar efter luft på Bellmansgatans trottoar, efter att ha grävt fram ytterkläderna från vad som tidigare var en väggfast klädstång. Det tycks finnas många som vill bryta med axiomet ”ju mer vi pratar miljö, desto mer gynnar vi Miljöpartiet”, som den närvarande före detta M-strategen Per Schlingmann tar på sig skulden för att ha etablerat.

Det är utmärkt. Miljöfrågorna har allt att vinna på att debatteras utifrån olika ideologiska utgångspunkter. Och det har onekligen varit rätt tyst och förnöjt från moderat håll. Anna Kinberg Batra kan knappast tala mindre om miljö än sin företrädare.

Svenssons bok är ett slags terapi för att bota allvarlig aversion mot allt vad miljöpolitik heter. Författaren riktar sig till alla som känner olust inför miljöutmaningarna, och han har framgångsrikt bekämpat sin egen. Receptet har varit intag av miljöhistorisk kunskap, viss naturvetenskap, idépolitik och miljöekonomiska studier. Behandlingen (arbetet med boken) tog drygt fyra år. Resultatet är fullt mätbart. Gamla mönster är brutna. Han cyklar mer, äter mindre kött och källsorterar numera sina sopor. Utan att knota. Återstår att se om fler frihetliga liberaler är mottagliga för hans resonemang.

Steg ett för de som vill följa i Svenssons fotspår är att erkänna att miljöproblem finns. I den ideologiska avsmaken mot vad man betraktat som politiskt förmynderi och överdrivna domedagsprofetior från miljörörelsen har författaren och hans gelikar ofta avfärdat hela problemkomplex, såsom klimatförändringen. Men att det finns brister i de miljöpolitiska styrmedlen behöver inte betyda att det inte finns problem att lösa, heter den nyvunna insikten.

Även för de mest inbitna förespråkare av den minimala staten, ekar det till sist ihåligt att som främsta mission roa sig med att plocka sönder och kritisera befintlig miljöpolitik, utan att komma med egna förslag på lösningar. Men nu är det alltså på allvar. Miljöutmaningarna erkänns och boken är ett ärligt försök att ”göra miljöåtgärder till en del av liberalismen och framstegstanken”. De ska ”upphöjas från marginaliserat undantag till stolt princip”.

I korthet kan hans programförklaring sammanfattas: bort med miljöskadliga subventioner (exempelvis till fossil energi), ja till ekonomiska styrmedel (som koldioxidskatt och handel med utsläppsrätter), ja till viss statlig reglering och ja till avkall på viss materiell tillväxt. Svensson är optimistisk till vad tekniska lösningar (genteknik, energiteknik) kan åstadkomma, och menar att det finns en miljöpolitisk framgångssaga som inte har med omvälvande samhällsomställningar, tillväxtkritik och vänster­agendor att göra.

Han menar att historien visar på förändringskraften i små steg, som över tid genererat stora miljöförbättringar. Ett sådant exempel är utfasningen av bly i bensin, eller den gradvisa förbättringen av avloppsreningen. I avsaknad av tilltro till ”den stora politiska planen” förordar Svensson en mix av åtgärder parallellt, eftersom politikerna och forskarna sällan kan veta vilka innovationer och styrmedel som kommer att funka bäst.

Allt detta är klokt, och samtidigt välkänd skåpmat för många miljöekonomer och ärrade miljöpolitiker i den breda mittfåran. Boken är inte heller tänkt som ögonöppnare för dem som redan har ögonen öppna. Den fyller snarare ett tomrum som politisk bekännelselitteratur och påverkanskraft inom de egna leden. De flesta tenderar ju att lyssna mer till personer som man känner ideologisk samhörighet med.

Helt klart är att vänstern har varit snabbare på att göra miljöfrågorna till sina, genom att koppla dem till rättvise­frågor, lansera det gröna folkhemmet och sätta upp mål för miljöpolitiken (giftfri miljö, bara naturlig försurning, ingen övergödning) som i sin utopiska kompromisslöshet för tankarna till målet om det klasslösa samhället. Men den praktiska miljöpolitik som genomförts genom åren (under både socialdemokratiskt och borgerligt styre) har i mångt och mycket efterliknat den blandning av marknad, politik, innovationer och medborgerligt engagemang som Svensson förespråkar.

Så länge frågorna behandlas på ett övergripande plan är det enkelt att instämma i Svenssons analys. Men boken svävar på bekväm höjd över vardaglig sakpolitik. Vad anser en liberal av Svenssons snitt om naturreservat kontra skötselavtal? Lämpliga åtgärder mot övergödningen? Vargpolitiken? EU:s kemikalielagstiftning? Målkonflikterna inom skogen? Behovet att stötta förnybara energislag som solel och vågkraft?

Vattenkraften, kärnkraften och fjärrvärmen fick enorma statliga stöd under uppbyggnadsfasen. Bör politiken ha en styrande roll i den typen av samhällsprojekt, även framgent? Ibland räcker det inte att skatta bort vad som oönskat är, för att något vettigt ska gro i dess ställe. Vem bygger laddstolpar för elbilar i hela landet? Djävulen sitter i detaljerna. Svettigt, jag vet. Svensson får ta det i uppföljaren.

Jenny Jewert är vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.