Om jag blir nittio får jag uppleva djupförvarets försegling

”Det finns inga alternativ”, konstaterar miljöminister Lena Sommestad angående beslutet att skicka svenskt kärnavfall för upparbetning till den hårt kritiserade anläggningen i Sellafield. Nej, det ligger tyvärr något i det. Varken i Frankrike eller USA finns anläggningar som passar det svenska avfallet. Ryssland är inte att tänka på. Och förslaget att torrlagra kärnavfallet i Sverige är inte heller långsiktigt hållbart. Det aktuella avfallet producerades vid en forskningsreaktor som var i drift på 50- och 60-talen på KTH i Stockholm och har sådana egenskaper att det måste upparbetas. Poängen med upparbetning är också att utvinna ytterligare uran och plutonium som kan återanvändas som kärnbränsle.

Men att vara i händerna på ett företag som har haft problem med radioaktivt läckage är olustigt. Sellafield har också haft svårigheter att uppskatta mängden plutonium som ingår i processerna. Tidigare i år ”försvann” motsvarande sju atombomber. Rent bokföringsmässigt.

Sellafield-debatten har ånyo satt fokus på den känsliga avfallsfrågan och det finns mycket som förtjänar en djupare diskussion än vad som hittills förts. Efter läsning av den nyutkomna boken ”Kärnavfallets politiska utmaningar” (Gidlunds förlag) är det framför allt en insikt som gnager sig kvar. Förslutningen av djupförvaret i Sverige kommer att ske först på 2060-talet. Varför inte utbrista: ”Hej, och grattis alla tjugoåringar och därunder. Det är ni som har störst chans att få uppleva förseglingen av det strålande material som ska förvaras i 100 000 år.”

De geologiska tidsperspektiven är hisnande. Men sextio år är nästan än mer förskräckande från ett politiskt perspektiv. Vad kan inte hända under resans gång som stökar till de fina planerna? Medan de naturvetenskapliga och tekniska frågorna har utretts noggrant, har satsningarna på etiska, samhällspolitiska och ekonomiska aspekter varit blygsamma.

Under sextio år hinner opinion svänga flera gånger om. En mindre olycka någonstans eller terrorhandlingar kan tvinga staten att frångå frivillighetsprincipen och tvångsplacera djupförvaret till en kommun. Nya kärnkraftstekniker och alternativa energikällor kommer göra det mindre attraktivt att ta hand om skräpet från gammal förlegad teknik.

Inget talar heller för att ägarbilden kommer att vara densamma över hela denna period. Energisektorn präglas av allt färre och större internationella aktörer. De ekonomiska förutsättningarna kan också radikalt förändras om pengarna i kärnavfallsfonden sinar. När och om kärnkraftverken fasas ut, minskar intäkterna från elförsäljningen och även om styrelsen för Kärnavfallsfonden gör sitt bästa för att göra säkra placingar av tillgångarna, går det ju inte att vara försäkrad mot alla eventualiteter. Vad händer vid en konkurs? Kommer politikerna att kunna hålla sina fingrar ifrån de cirka 35 miljarder kronor som svenska folket betalat in för att bekosta slutförvaret?

Jag hoppas att jag kommer tillhöra den skara som lever och får se. Nittio år är väl ingen match.