Om jag hade pengar

Vad skulle du göra om du fick en miljard till ditt förfogande? Frågan ställdes på den avslutande debatten om Östersjön som WWF arrangerade i tisdags, ett stenkast från Nybroviken. Först var det tyst. Sedan om möjligt ännu tystare. Forskare, tjänstemän och näringsrepresentanter vred sig på podiet. Nej, det är sannerligen ingen enkel sak att leverera lösningar på hur ett grumligt hav något sånär ska komma i form igen.

Så småningom kom dock förslagen.

I grova drag ställdes ekologisk ingenjörskonst mot livsstilsförändringar, ändrade fiskeregimer och fortsatt arbete med att minska läckaget av näringsämnen. Dessutom ställdes P-metoden (att minska fosforutsläppen) mot fortsatt minskning av både kväve och fosfor.

Vad den ekologiska ingenjörskonsten anbelangar finns anledning att ta somligt i beaktande. Förmodligen är det motiverat att ge Östersjön lite hjärtmassage, i väntan på att mer långsiktiga åtgärder tillåts verka. Idén att syresätta djupbottnarna är värd att räkna på och eventuellt pröva i större skala. Däremot verkar det aningen befängt att börja gödsla havet med kväve för att minska blomningen av giftiga blågröna alger.

Idén bygger på att de blågröna algerna gynnas av kvävebrist, vilket i och för sig är sant. Projektet skulle dock innebära alltför stora risker, och människans förmåga att vetenskapligt förutse alla bieffekter torde inte räcka till när det kommer till ett så komplext ekosystem som Östersjön. Tanken att Östersjön är ett ”akvarium” som vi kan styra lite som vi vill är nog också för de flesta människor motbjudande, även om metaforen inte är helt missvisande. Östersjön har alltid varit påverkad av människan, och något urtillstånd är varken realistiskt eller önskvärt att nå.

Den svåra följdfrågan som vi alla måste tackla blir då: vilket Östersjön vill vi egentligen ha? En hög näringsstatus ger hög fiskeproduktion, vilket åtminstone en del vill ha. Samtidigt har dagens fiskepolitik i det närmaste utraderat rovfiskarna (tors­ken), vilket kan ha fått en mycket större betydelse för grumlighten i Östersjön än vad vi anar.

Om jag själv fick förmånen att placera en Östersjömiljard skulle valet bland annat falla på just detta, att genomdriva en förändring av fiskeförvaltningen. Dessutom skulle jag omfördela pengar från havsforskning till hur fosfor beter sig i marken. Fosforn har försummats under trettio år, vilket blev högst påtagligt under tisdagens presentationer.

En stor del av slantarna
skulle jag också investera på andra sidan Östersjön, där läckaget av fosfor fortfarande är mycket stort. Svenskt lantbruk har redan betalat in sex miljarder till staten via skatten på konstgödsel, så det borde finnas pengar att ta av. Representanten från Lantbrukarnas riksförbund visade också att miljömålet vad gäller kväveläckage från lantbruket håller på att uppfyllas med råge. Det beror både på utbildningsinsatser och på att spannmåls- och svinköttsproduktionen har minskat dramatiskt de senaste åren. Det förra är naturligtvis bra. Att produktionen flyttar utomlands är däremot ingen garant för att den totala näringsbelastningen till Östersjön minskar. Tvärtom.

Vad gäller livsstilsfrågorna efterlyser jag till sist bara lite vetenskaplig hederlighet i debatten. Det finns goda skäl att välja naturbeteskött, vilket jag själv försöker göra så långt möjligt. Det kan rädda en mängd arter i våra hagar. Ingen forskare vågar dock påstå att det skulle ha en mätbar effekt på Östersjön. Genom att blanda in alltför många variabler i diskussionen riskerar vi att tappa fokus från de insatser som verkligen påverkar innanhavets status.