Om konsten att ställa rätt frågor

Vissa frågor får inte ställas! Forskningens frihet är hotad! Det är slutsatserna som Maria Abrahamsson, ledarskribent på SvD, drar från reaktionerna på hennes artikel om hjärnforskningens betydelse för politikens utformning förra veckan.

Det är bara att beklaga att feministdebatten därigenom, som vore den ödesbestämd för detta, halkar ner i gamla fåror. Ytterligheternas företrädare (Abrahamsson och Expressenkrönikören Linda Skugge) pucklar på varandra, utan att så mycket som komma i närheten av sakargument.

 För att göra en sak kristallklar, och om möjligt svinga debatten till högre höjder: kritiken mot Dahlström och Abrahamssons pardans handlar inte, som vissa tycks tro, om att vetenskaplig kunskap inte ska användas inför politiska beslut. Eller att viss forskning borde packa ihop.

Det viktiga, och det kan inte nog understrykas, är att det är relevant kunskap som legitimerar en föreslagen politik. Och det är på denna punkt som jag har kraftiga invändningar mot både Abrahamssons, hjärnforskaren Annica Dahlströms samt professor emeritus Staffan Ulfstrands resonemang.

Biologiska skillnader mellan könen finns, och fler skillnader kommer att konstateras. På samma sätt har vissa små genetiska skillnader mellan raser identifierats. Men. Dessa skillnader bygger på studier av grupper, och spridningen kring medelvärdet är stor, inom respektive kön och ras. Oavsett om genomsnittsmannen skulle vara bättre på matematik eller mer våldsbenägen än genomsnittskvinnan, finns det således gott om kvinnor som är bättre på matematik än vissa män, och vice versa.

Att utforma samhällets spelregler utifrån kunskap om biologiska genomsnitt skulle därför innebära en grov kränkning av många individer. Alla försök att skapa ”det goda samhället” utifrån biologisk kunskap har hittills skapat mer olycka än lycka.

Det vore avsevärt mycket bättre om kunskapen om biologiska skillnader mellan könen kom till användning inom det medicinska området, som länge försummat dessa insikter. Lämna däremot föräldraförsäkringen, ATP och kriminalvården åt statsvetare, ekonomer, socionomer, historiker och jurister.

I allmänhetens ögon är forskare företrädare för ”sanningen”. Det är därför som det är särskilt viktigt att forskarna markerar när de inte längre talar om saker som rör deras forskningsfält.