Önskas: Wijkman som miljöminister

”Vem blir finansminister? Vem blir näringsminister? Vem blir utrikesminister?” Sverker Olofsson – välkänd programledare för det granskande konsumentmagasinet ”Plus” – var envis som en terrier under valnattens valvaka. Konsumenterna, förlåt väljarna, skulle upplysas. Det var förstås en fåfäng jakt. Till slut gjorde EU-parlamentarikern och kristdemokraten Anders Wijkman en behjärtansvärd inbrytning å de segerrusiga allianskollegernas vägnar: ”Det är väl inte deras roll att sitta här i kväll och önska ministrar! De kan kommentera och analysera valresultatet.”

Självfallet. Även en flitig konsumentjournalist borde inse att de delikata förhandlingarna om ministerposter sker bak lyckta dörrar. Inget politiskt djur vill försvåra den känsliga lagbildningsprocessen genom att utropa sig själv, grannen i tevesoffan eller någon annan till en utsökt ministerkandidat. I soptunnan därför med ”vem blir-frågorna”.

Nu dröjer det emellertid inte många dagar förrän Fredrik Reinfeldt presenterar sin regering och jag hoppas verkligen att han redan har ringt till min favvo-kandidat på miljöområdet, Anders Wijkman. Det skulle ligga helt i linje med den moderata omprövningen. Inga riktigt nya moderater utan en ny miljöpolitik. Wijkman hoppade på åttiotalet av från moderaterna i protest mot deras ringa engagemang i miljöfrågorna.

En Wijkmansk comeback i alliansrege-ringen skulle definitivt kunna förvandla kvartettens politiska akilleshäl till något spännande och progressivt. Han har engagemanget, sakkunskapen och förmågan att kommunicera komplicerade frågor som klimatet och energipolitiken.

Egentligen är han den enda borgerliga politiker som kan matcha Göran Perssons före detta miljörådgivare Stefan Edman vad gäller miljöretoriken och det brinnande intresset för de globala utmaningarna. Wijkmans övriga meriter väger dock tyngre än både Edmans och den tidigare miljöministern Lena Sommestads ihop.

Han har med framgång skött arbetet som rapportör i klimatfrågan i EU-parlamentet. Hans breda erfarenhet av att arbeta med internationella frågor är förstås särskilt värdefullt när luft- och vattenmassor ska renas från miljögifter som inte gör halt vid nationsgränserna. Inte minst har han byggt upp ett stort internationellt kontaktnät under åren som ordförande för Röda korset, biträdande generalsekreterare i FN, chef för styrelsen för u-landsforskning och ambassadör vid utrikesdepartementet. Dessa erfarenheter gör att han är väl insatt i de viktiga kopplingarna mellan miljö- och biståndspolitiken.

Här finns säkerligen synergieffekter att uppnå. Under ett par år var Wijkman Svenska naturskyddsföreningens ordförande, vilket gör att han även har den ideella natur- och miljövårdens öra. De flesta tjänstemännen på Naturvårdsverket torde inte heller ha några större invändningar mot denna gröna kristdemokrat. Allt detta bäddar för ett smidigt ”chefsbyte”.

Men det kan sitta hårt inne att utse Wijkman till miljöminister, eftersom han vid ett flertal tillfällen kritiserat alliansen för brister i miljöpolitiken. Bland annat har han ställt sig undrande till att de borgerliga partierna inte bildade en arbetsgrupp för miljön.

Lika undrande har jag varit. Förra hösten frågade jag därför ordföranden för miljö- och jordbruksutskottet, moderaternas Catharina Elmsäter Svärd, varför en miljögrupp inte hade bildats. ”Vi skulle kunna ha arbetsgrupper för 148 olika områden, men det går ju inte”, svarade hon. Ingen klagosång där inte, över nedprioriteringen av hennes egna politiska hjärteområde.

Den tama inställningen vore naturligtvis förödande för en fråga som allt oftare manglas fram i hårda internationella förhandlingar med intressen och länder som kanske inte sätter miljön högt på dagordningen. Att mycket av miljöarbetet sker inom EU och FN minskar inte behovet av en genomtänkt och välförankrad nationell politisk hållning.

Det gäller att veta vad man vill och ha viss vana vid denna typ av förhandlingar för att bli inflytelserik på den internationella arenan. Wijkmans erfarenhet skulle i bästa fall kunna kompensera något för den senkomna starten för alliansens miljösamarbete. Med sitt förflutna inom moderaterna, senare påtänkt som partiledare för folkpartiet efter Bengt Westerberg och nu under kristdemokratisk flagg är han inget annat än den ultimata ministern i en alliansregering. Mer lojal mot sakfrågorna än partiflaggan.

Men det är klart. EU-parlamentet skulle mista en av de mer färgstarka svenska miljöprofilerna. Det blev till exempel ”ett jäkla liv” när Wijkman föreslog att parlamentarikernas stora tjänstefordon skulle bytas ut mot miljöbilen Toyota Prius.