Ozonmannen på mellanlandning

Är jag på ett valmöte i Gore-land? En hänförd publik på Grand Hôtel i Stockholm applåderar så att det dånar i öronen. Det enda som fattas är vimplar att vifta med och små knappar att fästa på blusar och skjortor.

På knapparna skulle det kunna stå: ”K” som i Kyotoprotokollet eller ”Al Gore: uppdrag klimat”. Av stämningen att döma: mission completed. Baptisten har talat.

Som publikmagnet för en dag på temat ”Näringslivets roll i klimatförändringen” var Gore det perfekta valet. Hans multimediaklimatshow i Vinterträdgården var fulländad. Kurvor som sköt i höjden. Foton på tynande glaciärer och översvämningsdrabbade områden. Flygturer över Antarktis till musik från filmen ”The day after tomorrow”.

Med osviklig tajmning bjöd han på lika delar personligt engagemang och fakta, kryddat med en och annan halsbrytande överdrift. För svenskar som är svältfödda på talare av denna kaliber är det aningen svårt att förstå att den före detta vicepresidenten och demokraternas presidentkandidat i 2000 års val hånades som den tråkige teknokraten. Vad är då Pär Nuder?

Nej, ”the ozone man” eller kort och gott ”ozone”, som Bush senior kallade Al Gore (efter att ha läst hans bok ”Jorden i balans”), utnyttjar friheten utanför realpolitikens korridorer till fullo. De sex hundra åhörarna fick således uppleva den ”nye” Gore, som enligt vissa amerikanska analytiker har blivit allt skickligare på att nå ut med sitt budskap. Med egen nystartad tevekanal ”Current” som riktar sig till unga vuxna har Gore dessutom skaffat sig en viktig plattform för en eventuell come-back i 2008 års presidentval. Gore som vid Harvard skrev uppsatsen ”Tevemediets betydelse för presidentposten 1947-1969” tillbakavisar dock sådana rykten. Till nästan hundra procent.

Helt säkert är emellertid att någon måste våga avbryta även en före detta vicepresident som fastnar i perifera resonemang om amerikanernas tevevanor eller grundlöst antyder att fågelinfluensan har ett samband med klimatförändringen. Ett leende från Naturvårdsverkets generaldirektör och moderatorn Lars-Erik Liljelund, hejdar ingen. Hur brett det än är.

Den svenska klimatforskningens nestor och den internationella klimatpanelens förste ordförande, Bert Bolin, höll med om att föredraget som Gore turnerar runt globen med riskerar att göra forskningen en otjänst. ”Han talar som bara en politiker kan tala.”

Det är synd, eftersom det räcker så väl med verkligheten. I dag innehåller atmosfären högre halter av växthusgasen koldioxid än vad den har innehållit de senaste 20 miljoner åren. Ökningstakten är den snabbaste på 20 000 år. Samtidigt har forskarna konstaterat att jordens medeltemperatur har ökat under större delen av nittonhundratalet. Vi är alla med om ett gigantiskt experiment med okänd utgång. Vem är inte beredd att ompröva ett och annat med dessa fakta i färskt minne? Gore borde ha stannat där.

Att skylla de skräckinjagande orkanerna ”Katrina”, ”Rita” och ”Wilma” på växthuseffekten är däremot vanskligt, liksom att hävda att de är en bitter försmak av vad som komma skall. När Lennart Bengtsson, tidigare chef för Max Planck-institutet för meteorologi och nu professor vid universitetet i Reading, gästtalar på ett seminarium vid Stockholms universitet en vecka senare är budskapet det motsatta. Stormarna blir varken fler eller intensivare. Hans modelleringar visar däremot att det geografiska mönstret ändras: mer stormar över De brittiska öarna och Nordatlanten och färre runt Medelhavsområdet. Bengtsson anser också att de senaste rapporterna om att orkanerna har ökat i intensitet bygger på för korta tidsserier. I ett oktobernummer av Der Spiegel skräder han inte orden: ”Forskare som hävdar att alla naturkatastrofer ökar i en varmare värld är oansvariga.”

På seminariet framkom kritik även mot Bengtssons modeller, vilket bara visar att området tillhör forskningsfronten. Omprövningens arena.

I Vinterträdgården var det lugnare. Frälsta talade för redan frälsta. ”Bäst var Al Gore” sammanfattade en anställd på Naturvårdsverket under det efterföljande minglet med vin och snittar. Det är lätt att förstå dessa sympatier. Äntligen ett högdjur som bryr sig. Men efter ett antal inlägg av Gore under paneldebatten av typen ”vi måste överträffa oss själva, och eftersträva en verklighet som inte finns, men som vi kan skapa” var det befriande att höra Stora Ensos vd Yngve Stade försiktigt påtala verkligheten och konkreta brister i den nuvarande utsläppshandeln. Vattenfalls framsynte vd Lars G Josefsson poängterade att Kyotoprotokollet måste gå från regionalt och kortsiktigt till globalt och långsiktigt. Så sant.

Förhandlarna som träffas på klimatmötet i Montreal i december för att diskutera efterföljaren till Kyoto lär dock få det tufft. På ”Clinton Global Initiativ” i mitten av september sa Storbritanniens premiärminister Tony Blair att han tvivlar på att det blir ett nytt avtal, liknande Kyotoprotokollet. Detta illavarslande uttalande har passerat obemärkt i Sverige. Börjar Storbritannien vackla skjuts utsläppshandeln obönhörligen i sank. Måhända skulle Gore kunna göra nytta genom ett besök på Downing Street 10.

Till Stockholm lär den outtröttlige visionären återkomma eftersom hans bolag Generation Investment Management – vars filosofi är hållbar utveckling – fick förtroendet att förvalta 125 miljoner kronor åt

Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra, i samband med Sverigebesöket. En win-win får vi hoppas.