Polarvetenskapen får medierna att smälta

När isbrytaren ”Oden” i går kastar loss från hamnen i Göteborg kommer fartyget och ”Expedition Beringia” att bada i det mediala strålkastarljuset. Polarforskning är ett ämne som med lätthet rinner ner i spalterna, och älskas av etermedierna.
Det må vara hur orättvist som helst, men forskare i färgsprakande GoreTex-kläder och med skarpladdade gevär är mer eggande än en vitklädd snubbe med pipett.
Forskarna, som under de kommande sommarmånaderna ska studera Arktis, surfar förstås också på polarexpeditionernas ärofyllda förflutna vad gäller ”image”.
De tidiga polarfararna var hjältar med stort H och inkarnerade 1800-talets framstegstro. Naturen skulle upptäckas, erövras och utnyttjas. Vetenskapsmannens uppgift var att bana vägen.

Trots att expeditionernas syfte i dag snarast är det motsatta – att kolla vad som gått snett till följd av industrialiseringen – så har polarresorna inte förlorat i medial lyskraft.
Har det då någon betydelse att somlig mindre äventyrlig vetenskap lever i både radio-, teve- och spaltskugga? Är det ens viktigt att allmänheten får kännedom om all grundforskning? Och om så är fallet – vem har ansvar för att det sker?

 Med dessa frågor lockade Polarforskningssekretariatet och Vetenskapsrådet härförleden ett tiotal journalister till ett rundabordssamtal på självaste isbrytaren. Tillställningen får nog hänföras till marknadsföring, avdelning mer finstilt.

För onekligen var det rart av Polarforskningsinstitutet att bekymra sig om ”smal och svår” vetenskap just ett par veckor före ”Odens” avresa. Man var så bekymrad över all forskning som inte når ut att man i inbjudan undrade om inte ”polarforskningen kan tjäna som modell” i konsten att nå den stora publiken?

Nå, hur då? Fler gevär med skarp ammunition till matematiker? Och modell för vem? Forskare, informatörer och journalister bör hålla sig med olika modeller för att tackla verkligheten.
Oavsett detta: god tur alla polarfarare.