Position med potential

Så har tösen från Kåge i Västerbotten fått nytt jobb i Bryssel. Det är förstås en allvarlig brain-drain för glesbygden, men en stor vinst för Europapolitiken.

Turerna med Göran Persson kan läggas till handlingarna, nu är tid att blicka framåt. I november tillträder Margot Wallström som kommissionär för ”institutionella relationer och kommunikationsstrategi”, och enbart det eu-kratiska namnet på uppdraget visar att det finns ett skriande behov av just det som Wallström ska pyssla med. På enkel svenska kallas det pr, kommunikation och samordning.

I hennes uppdrag ingår att smörja förbindelserna mellan kommissionen, EU-parlamentet, ministerrådet och andra EU-institutioner. Hon har också till uppgift att sköta kontakterna med de nationella parlamenten, och se till att hela processen med införandet av den nya konstitutionen ros iland. Som andre vice ordförande ska hon dessutom ersätta José Manuel Barroso när han inte kan företräda kommissionen.

Men hur ska detta fluffiga och ovanligt politiska kommissionsuppdrag tolkas?

Först och främst är den nyinrättade och för Wallström skräddarsydda posten en markering från Barrosos sida att han tar erfarenheterna från parlamentsvalet i juni på allvar. EU ska bli bättre på att förmedla vad som händer i Bryssel och Strasbourg. Målet är att få människor att börja prata Europapolitik, att inse värdet av samarbete.

Mot bakgrund av de EU-skeptiska vindarna som blåser över hela det gamla EU-15 är uppdraget närmast ett ”mission impossible”. Men en mer lämpad person torde vara svårt att finna. Inte minst kan hennes egna rötter i glesbygden komma väl till pass i mötet med nejsägare i Jämtland, Västerbotten och and-ra regioner i Europa.

Wallström är också känd för att vara en ovanligt öppen och modern Europapolitiker. Ur svenskt perspektiv borde utnämningen därför framför allt ses som en seger för den svenska politikertypen.

Snobbism och otillgänglighet är ute. Folklighet och förmåga att tala begripligt är inne. Eftersom öppenheten inom EU är en fråga som ligger högt upp på dagordningen för svenskarna, kan utnämningen också innebära en positiv injektion för den svenska debatten.

Huruvida den mer EU-skeptiska, kvinnliga halvan av befolkningen kan attraheras till EU-projektet med hjälp av ett kvinnligt dragplåster som Wallström är svårt att förutspå. Men helt betydelselöst är det nog inte. Wallströms medieerfarenheter från TV 4 och Sri Lanka, samt hennes långa erfarenhet från regeringssamarbete gör också att hon på många sätt står bättre rustad för detta utåtriktade jobb än vad hon gjorde inför arbetet som miljökommissionär, som krävde att hon ägnade en sommar åt intensivt pluggande.

Förutsägbart och lite gnälligt konstaterar moderatledaren Fredrik Reinfeldt att Sveriges inflytande i kommissionen riskerar att minska.

Men att maximera svenskt inflytande är inte den primära uppgiften för vare sig Wallström eller någon av de andra kommissionärerna. Reinfeldts uttalande sätter emellertid fokus på en angelägen framtidsfråga – att få kommissionärer och ministrar att sluta upp med nationellt kattrakande. Först då kan något som liknar europeisk politik spira.