Priset på naturen

Ett bi surrar runt mellan blommorna i plommonträdet. Kanske får min tvååring för första gången plocka en frukt från sitt eget vårdträd? Jag ser högtidsstunden an och sänder en tacksamhetens tanke till det luddiga krypet. Med modernt miljöekonomiskt språkbruk har jag just fått en ekosystemtjänst levererad. En alldeles gratis bisyssla.

Annat är det i Kina, får jag lära mig i Naturskyddsföreningens årsbok ”Naturen till din tjänst”. I vissa regioner måste flitiga människor handpollinera päron- och äppelblommor, eftersom biodlarna inte vill låta bina samla nektar i de hårt besprutade odlingarna. Därmed får ekotjänsten en prislapp. Vad bina lämnar ogjort blir en personalkostnad i fruktodlarnas balansräkning.Enligt Göran Greider är detta sätt att tänka och hela den ”marknadsekologiska utopin” motbjudande (DN kultur 25/4, 9/5). Naturen ska inte surra som en marknadsplats. Miljörörelsen borde kasta av sig kostymen och frigöra sig från de miljöekonomiska räkenskaperna som är inlåsta inom kapitalismens uschliga ramverk. Och: vadå? Damma av gitarren och börja sjunga civilisationskritiska sånger? Vem surrar?

I en snäll läsning av Greiders bredsida mot en miljörörelse som jag finner mognare, mer kunskapstörstande och konstruktiv än någonsin, kan jag hålla med om följande: värdet på helheten är ofta större än summan av delarna. Men det gäller väl de flesta komplexa företeelser i livet? Värdet av ett rikt kulturliv är större än summan av enskilda verk och upphovsmän. Att Greiders diktsamling ”Jakobsbrevet” kostar 132 kronor betyder inte heller att det är bokens enda värde. På samma sätt upphör inte biets egenvärde och människans moraliska ansvar att bevara livsbetingelserna för andra arter i och med prislappen på en ekotjänst. Det går att ha flera värdesystem i huvudet samtidigt.

Alla kloka miljöekonomer inser också att systemet med ekotjänster inte bör drivas för långt. Det är oftast mest kostnadseffektivt och praktiskt att ersätta jord- och skogsbrukare för skötselinsatser som gynnar ett helt ekosystem. Ekotjänstbegreppet är framför allt ett sätt att kommunicera nyttan av naturen i en tid då de flesta lever sina liv till synes oberoende av skog, mark och hav. För att försörja Londonborna krävs 300 gånger metropolens egen yta av friska havs- och landmiljöer. Det är lätt att glömma bort.

Människan håller sakta på att tämja sig själv och sin inverkan på miljön. Kapitalismen dresseras genom internationella avtal och ekonomiska styrmedel. Av någon anledning är denna utveckling provocerande för vissa miljöengagerade vänsterdebattörer. Framför allt utsläppshandeln utmålas i närmast konspiratoriska ordalag som ”made in the US” och därmed misstänkliggjord (Carbon Trading, What next). Trots att handeln inom EU bara har pågått i två år får försöket redan tummen ner. Marknadsdoktrinen tränger undan andra lösningar, heter det. Jaså? Har vi inte koldioxidskatt på bensin, statligt finansierad forskning om alternativa energikällor och Klimp-bidrag?

I stället för att föreslå förbättringar av utsläppshandeln, lanserar Greider ”demokratisk planhushållning” som lösningen på jordens miljöproblem. Alla som suktar efter konkretion får nöja sig med ”glittrande bergsbäckar, högt över de reellt existerande samhällena”. Han föreslår också att jordens naturresurser på sikt bör kontrolleras på FN-nivå. Men hallå? Klimatkonventionen råkar vara en FN-konstruktion. Greider efterlyser även hänsyn till naturens lagar. Att taket för utsläppshandeln inom EU är ett försök att sätta ett värde på den fysiska och biologiska gränsen för vad jorden tål, låtsas inte Greider om. Visst, taket måste sänkas radikalt. Här väntar en utmaning för politikerna. Men varför skulle jordens länder ha lättare att enas under annan FN-flagg om en global koldioxidskatt, som är tillräckligt hög för att nå målet om högst två graders temperaturhöjning? Hade saken varit biff efter två år?

Greider sörjer även att en brasiliansk idé om en miljöfond utmanövrerades till förmån för utsläppshandeln. Böter av rika företag skulle finansiera uthålliga energiprojekt i den fattiga världen. Men det är i grova drag vad både CDM (Clean Development Mechanism) och JI (Joint Implementation) syftar till inom Kyotoprotokollet. Visst finns projekt som misslyckats. Men hundratals forskare utvärderar dessa energisatsningar och trädplantager. En saneringsprocess pågår. Den hade vi inte sluppit med en miljöfond.

Miljörörelsen har inte släppt all civilisationskritik, men den kräver inte längre det systemskifte Greider längtar efter. Den har lärt sig att planhushållning inte innebär hushållning. Den föredrar att rikta strålkastarljuset på oss själva som drivkrafter av jordens resursflöden. Marknadsmekanismer kan inte lösa alla miljöproblem. Handel med utsläppsrätter för att rädda Östersjön vore av flera skäl en dum idé. Verkligheten är i vanlig ordning mångfacetterad och Moder Jord gör bäst i att hålla både ”marknadsekologiska utopister” och ”demokratiska planhushållare” på armlängds avstånd.