Rädda grisarna med knorr

Landsbygdsministern har kallat till möte om griskrisen. Sätt press på kommissionen, offentlig sektor, handel och industri.

Den svenska modellen för djuruppfödning, med höga ambitioner på miljö- och djurskyddsområdet, har prövats på EU:s inre marknad i snart två decennier. Resultatet kan sammanfattas i lördagens DN-rubrik: ”Grisar körs till Polen för slakt”. Vi slaktar ut knorren, den låga antibiotikaanvändningen, halmströet, de frigående suggorna och de internationellt sett stora boxytorna i en rasande takt. Under de senaste tio åren har Sverige tappat nästan en fjärde­del av grisproduktionen. Finskägda HK Scan planerar ytterligare neddragningar och med stor sannolikhet kommer slakten, när år 2014 summeras, att ha minskat med en miljon djur bara de senaste fem åren. I dag ligger den totala svenska produktionen på 2,5 miljoner slaktsvin, att jämföra med Danmarks drygt 19 miljoner.

Som affärsidé har ”den svenska modellen” tyvärr varit en katastrof. Med facit i hand kan man lugnt konstatera att det har kostat på att gå före i miljö- och djurskyddsarbetet. De omtalade mervärdena har varit svårsålda, framför allt till stat, kommuner och landsting. Men även restaurangbranschen, charkuteri- och färdigmatstillverkare har valt den billigare importen. Samtidigt som den svenska grisuppfödningen har minskat, har dock svenskarnas totala konsumtion av fläskkött ökat. Att grisbönderna inte förmått hålla ställningarna, ens på en växande hemma­marknad för färskvaror, säger något om konkurrenskraften.

Någonstans går smärtgränsen för hur liten en näring kan bli. Nu finns drygt 1.200 grisbönder kvar, med allt längre transporter till slakteriet. Gårdar i Mellan­sverige tvingas skicka sina djur ända till Skåne. Lastbilar åker med smågrisar till Tyskland och Polen för uppfödning, eftersom slakterierna i Sverige inte hittar köpare till svenskt kött. I Sverige är detta fortfarande en förstasidesnyhet. Grisjätten Danmark exporterar tio miljoner smågrisar per år. Men medan den danska exporten är en del av en medveten handelsstrategi, rullar de svenska djurtransporterna ut ur landet för att slippa akut överfulla stallar och nödslakt.

I tidningen Politiken skriver den danska motsvarigheten till LRF att den svenska grisnäringen är på väg att avvecklas. De använder Sverige som ett varnande exempel på hur det går, om lite mer hänsyn måste tas till de fyrbenta djurens behov. Budskapet må komma från huvudkonkurrenten, men det ligger något i analysen. I kraftmätningen mellan ekonomi och djuromsorg har penningen tagit storslam. Griskriser har visserligen kommit och gått, och orsakerna har varierat. År 2011 var det dioxinskandalen i Tyskland. Nu är det ryskt importstopp. Men både under och mellan kriserna utövar tysk och dansk import en konstant press. De som inte är med på racet mot botten, vad gäller hanteringen av djur, slås sakta ut.

Vad krävs då för att hindra att den mest högindustrialiserade grisköttsproduktionen tar över marknaden helt? Vad ska landsbygdsministern ta upp på dagens extrainsatta krismöte? Till att börja med kan Eskil Erlandsson själv klargöra att han kommer vara pådrivande för att EU:s gemensamma djurskyddsregler ska följas. De länder som, trots lång tid för omställning, fortfarande bryter mot EU:s gris­direktiv, måste dras inför EU-domstolen. Dit hör både Danmark och Tyskland. I väntan på att EU:s rättsliga processer ska mala, kan Erlandsson också gott uppmana handeln att rensa hyllorna från varor som kommer från producenter som rutinmässigt klipper svansar (för att den trånga och tråkiga miljön gör att grisarna annars biter svansarna av varandra).

Ursprungsmärkning av kött i charkuterier och andra sammansatta livsmedel är ett annat brådskande beslut. De privata hushållen väljer i stor utsträckning svenskt griskött i matbutikerna, och är uppenbarligen beredda att betala ett dyrare pris för detta. Kruxet är att bara en liten del av grisen – de fina styckningsdetaljerna – är ursprungsmärkta. Det mesta köttet på en gris används i charkuterier och färdigmat, och där har konsumenterna i dag svårt att få information om var köttet kommer ifrån.

Offentlig sektor, som står för ungefär en tredjedel av grisköttskonsumtionen i landet, måste också ta ett större ansvar. Det är dags att börja upphandla efter de miljö- och djurskyddsregler, som kommunernas egna inspektörer använder när de kontrollerar den inhemska produktionen. Det bryter inte mot konkurrensreglerna. Servera bättre, men mindre mängd kött.

Och bönderna själva? Till omvärldsanalysen hör att EU, om än i bedrövligt långsam takt, går mot en harmonisering av miljö- och djurskyddsreglerna. Svenska grisbönder måste därför ständigt vara beredda på att ladda sina varor med nya mervärden. Svensk fläskfilé kommer aldrig att bli billigast. Det gäller att vara lyhörd för konsumenternas ökade krav, vare sig det gäller att grisarna ska få komma ut och böka (ja!), eller köttets smak och kvalitet.