Satsa på kunskap

En vänlig kvinna på utbildningsdepartementet förser mig med sodavatten, undrar förvånat om jag verkligen vill ha alla kopior och lyckas därtill leta fram kassar för att jag ska få hem materialet. Det vankas snart en ny forskningsproposition och jag har ögnat igenom travarna med dokument från landets lärosäten, forskningsråd, myndigheter och olika organisationer verksamma inom kunskapssfären.

Sammantaget utgör luntorna en gedigen önskelista till de politiska makthavarna. Som ett mantra upprepas att en procent av BNP ska gå till statliga anslag för civil forskning. Avdragsrätt för donationer till forskning och ett slopande av högskolemomsen är andra heta önskningar. Högskolor vill bli universitet. Det mesta är kända och välventilerade krav från akademiker och företagare, vilket inte gör dem mindre angelägna. Trägen vinner, måhända, till slut. Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg aviserade åtminstone på DN D ebatt förra veckan att regeringen ska redovisa hur Sverige ska nå enprocentsmålet i den kommande forskningsproppen. Många har noterat det och väntar med spänning.

Skrivelserna till utbildningsdepartementet är ambitiösa – och förutsägbara. Universiteten beskriver sina profilområden och satsningar på samverkan med näringsliv och samhälle. Industrin och företagarorganisationer pekar på behovet av statligt såddkapital i tidiga skeden av kommersialisering av forskning.

Men så – när jag börjar känna mig riktigt dåsig bland alla papper – finner jag någon som tänker fritt och stort. Idéhistorikern Sverker Sörlin tränger igenom den vanliga innovations- och forskningspolitiska
ordmattan i sin omvärldsanalys för
Vetenskapsrådets räkning. Vad sägs om att använda överskottet i statsfinanserna till att låna ut 50 till 100 miljarder till den svenska högskolan på femtio år? Är det inte genialt? Om politikerna menar allvar med allt prat om universitetens betydelse i en global kunskapsekonomi är en insats av detta slag inget att tveka över. Förslaget innebär förvisso uppskjuten amortering på statsskulden. Men den högre räntekostnaden för staten kan kompenseras genom en lägre uppskrivning av forskningsanslagen. Kapitalförvaltningen skulle vara universitetens ansvar. Sörlin kallar det århundradets reform för universitetens frihet och konkurrenskraft.

För att förstå behovet av en så kraftfull förmögenhetsöverföring måste man vara medveten om hur liten frihet de svenska universiteten i dag har att själva välja ut intressanta forskningsprojekt som de vill satsa på. De stora universiteten i Sverige saknar nästan helt egna medel som inte går åt till medfinansiering av externa forskningsanslag eller fasta kostnader som bibliotek, lokaler och ledningskansli. Ett tragikomiskt exempel på hur långt externfinansieringen drivits inom högskolan, är följande annons för två lektorstjänster vid Umeå universitet. ”De sökande ska kunna garantera hundra procent finansiering av de egna lönemedlen ( ) under de första två åren”. Du är alltså välkommen att undervisa studenter vid universitetet bara du har lönen för de två första åren med dig. Vad näst? Skäms den rektor som inte drar in sin egen lön från stiftelser, forskningsråd och näringsliv.

Ett annat skäl till att göra universiteten mer stadda vid kassa är naturligtvis att de först då kan konkurrera med de bästa universiteten i världen på jämbördiga villkor. Nästan alla högt rankade universitet ligger i USA och de bästa amerikanska universiteten har flera gånger mer resurser att röra sig med, än sina europeiska motsvarigheter. De offentliga forskningssatsningarna i USA och EU är av samma storlek, men de amerikanska universiteten har egna förmögenheter, som gör att de inte är lika bundna vid anslagstrender. De kan i större utsträckning satsa på udda högriskprojekt och lovande begåvningar.

Men varför nöja sig med ett lån? Varför inte donera överskottet i statsbudgeten till de lärosäten i Sverige som har en chans att bli internationella elituniversitet?

”Tja, om femtio år är det ingen som bryr sig om lånet längre, då är det avskrivet”, säger Sörlin på mobiltelefon från ett skidspår i Norge. ”När finansministern Johan August Gripenstedt byggde ut järnvägen i Sverige lånade han pengar till det. Vi är vana att tänka i stora satsningar när det gäller vanlig infrastruktur, men genom att skapa starka universitetsmiljöer bygger vi en infrastruktur för kunskapsekonomin.”

Utvecklingen mot mer entreprenöriella universitet som bedriver uppdragsforskning åt företag, säljer utbildningar och kommersialiserar kunskap är här för att stanna. Men med en egen förmögenhet blir universiteten mer självständiga och har lättare att klara balansen mellan sina olika roller – att utbilda kritiska och fritänkande medborgare för en välfungerande demokrati samt vara en tillväxtmotor i den globala kunskapsekonomin.