Schysta biffar efterlyses

Skulle du köpa röd, gul eller grön mat? I Studio ett (20/7) presenterade en forskare från Storbritannien ett förslag som i all sin enkelhet klingade förföriskt. Varför inte kilometermärka maten? Rött skulle i så fall stå för argentinskt nötkött, gult för irländskt och grönt för svenskt. Systemet skulle ge konsumenten möjlighet att väga in miljökostnaderna för transport av mat, som i dag inte täcks fullt ut av priset.

Lika påläst som vanligt, poängterade författaren och debattören Johan Norberg att det kanske inte är riktigt så enkelt. Enligt beräkningar som Svenska naturskyddsföreningen gjort är bara cirka 15-20 procent av energiförbrukningen vid matproduktionen relaterad till just transporterna. Vad energiförbrukningen anbelangar kan det därför i vissa fall vara mer miljövänligt att köpa naturbeteskött från Pampas än djur som står stallade över vintern i Nordeuropa och föds upp på kraftfoder som transporterats långväga.

Samma resonemang kan appliceras på olika typer av färdmedel. Att skicka kött med båt från Sydamerika är inte självklart sämre från miljösynpunkt än att skicka motsvarande volymer med lastbil inom Europa.

Timbrotänkaren fäster tyvärr mindre vikt vid frågor som rör den biologiska mångfalden. Om Sverige ska bevara det öppna landskapet och de arter som är beroende av betande djur, måste trots allt viss köttproduktion ske i Sverige. Den stora utmaningen inför framtiden är därför att bibehålla en miljömässigt schyst köttproduktion i Sverige, utan att slå undan fötterna på tredje världens lantbrukare.

I det sammanhanget går det inte att tänka bort EU:s jordbrukspolitik helt, även om alla (inklusive DN:s ledarsida) älskar att hata den. En större del av budgeten än tidigare går numera till att ersätta lantbrukare för olika miljöinsatser som inte annars skulle bli utförda (landskapsvård, anläggande av våtmarker med mera). Det är ett litet steg i rätt riktning.