Schysta räkor

Den gamla fiskebåten, byggd 1932, lämnar hamnen i Strömstad och styr ut mot den djupa rännan i Kosterfjorden. Det är nattsvart morgon, men månljuset framkallar förvånansvärt många detaljer på kobbar och skär.

I hytten är det varmt och skönt. Håkan styr avspänt med ena foten på ratten, samtidigt som han tittar på morgonnyheterna i TV 4. I ett av inslagen berättar reportern om det framgångsrika samarbetet mellan fiskare, forskare, politiker och byråkrater i norra Bohuslän. I malströmmen av dystra nyheter om svartfiske, magra strömmingar och gigantiska bifångster framträder Koster Väderö-överenskommelsen som en stadigt blinkande fyr på fiskepolitikens dimmiga hav.

Här finns sedan ett antal år tillbaka en lagstadgad överenskommelse om trålningsfria zoner för att skydda de värdefulla korallreven med deras unika arter. Därmed får ögonkorallen som lever på åttio till hundra meters djup – långt bortom sportdykarens ficklampa – en fristad.

Visst inger det förtröstan att något vi inte kan se och njuta av, skyddas? Vi förmår att bry oss. Ibland. Och att hitta konstruktiva lösningar. Yrkesfiskarna får inte tråla överallt och genom att de bara trålar tre dagar i veckan får djurlivet en chans att återhämta sig mellan ”dragen”.

För att minimera bifångsterna har fiskarna utvecklat selektiva redskap. När resultatet av dagens fisketur sorterats ryms bifångsten – mest krabbor och småkolja – i en vanlig trädgårdskorg. Räkfiskaren tjänar tid, eftersom det tar tid att stå och sortera fångsten för hand. Den biologiska mångfalden tar mindre stryk.

Nyckeln till framgång i Koster Väderö-området stavas tilltro. Och kommunikation. På något förunderligt sätt har intressenterna i norra Bohuslän lyckats omvandla den ingrodda fientligheten mellan forskare och fiskare, mellan tjänstemän och fiskare och mellan politiker och fiskare, till ömsesidig respekt.

Yrkesfiskarna insåg snabbt att det var bättre att förekomma än att köras över när diskussionerna om att inrätta en marin nationalpark i Koster Väderö-området inleddes för några år sedan. De började diskutera hur de själva kunde bidra till ett mer uthålligt fiske.

En framsynt kommunalpolitiker såg till att det blev en process då alla parter involverades på ett tidigt stadium. Den svenska modellen brukar annars vara att skicka ut en hundrasidig utredning på remiss. Men ett effektivare sätt att tillintetgöra en god dialog finns inte.

När en utredning väl är klar har någon naturvårdstjänsteman, högt över räkfiskarens vardagliga bestyr, formulerat problemet och snickrat på lösningarna. Resultatet blir en känsla av maktlöshet och frustration, som låser positionerna.

En av eldsjälarna bakom arbetet i Koster Väderö-området betonar i stället hur ”de har jobbat med språket och kulturskillnaderna”. Forskaren manövrerar i ett hav av fakta, yrkesfiskaren är intresserad av konsekvenser för företaget, tjänstemannen ska förverkliga politikens övergripande mål. ”Det var mycket igenslängda dörrar, nävar som hängde i luften och misstänksamhet mot dem som agerade brobryggare, innan tilltron spred sig i leden.”

Fisketuren som vi är ute på är en del av det fortlöpande brobygget. Marinbiologer har tidigare lärt fiskare om havets ekologi. Nu är det yrkesfiskarnas tur att lära byråkrater, politiker och representanter för olika intresseorganisationer hur det småskaliga fisket i Strömstads och Tanums kommuner bedrivs.

När båten puttrar tillbaka mot Strömstad får jag smaka några nykokta räkor. De smälter i munnen. En biolog på Tjärnö marinbiologiska laboratorium bekräftar per telefon att räkorna är schysta.

Det är inte det småskaliga fisket i norra Bohuslän som utrotar torsken. Eller någon annan art. Även ekonomin tycks vara uthållig. De unga killarna som äger just denna räktrålare täljer inte guld, men de tyngs inte heller av banklån som många av kollegerna längre söderut på västkusten.

Men det finns hot. Under nästa år måste alla gamla fiskebåtar över tolv gånger fyra meter certifieras. Sjöfartsverket ska kontrollera att de uppfyller nationella säkerhets- och arbetsmiljöregler. Annars väntar körförbud. Krav ställs till exempel på hur höga räckena på båten ska vara.

Radioutrustningen ska moderniseras, vilket kan kosta runt hundra tusen kronor. På plastade gamla träbåtar görs kontroller på om spikarna (under plasten!) har rostat eller inte. Undra på att en del fiskare känner sig förföljda, särskilt de som bara har några år kvar till pensionen.

”Om vi hade varit mycket olycksdrabbade hade jag förstått alla dessa krav”, muttrar en äldre fiskare. ”Men det känns mest som de vill bli av med oss. Det ska vara fint att vara fiskare, det ska vara stora båtar, en modern flotta. Vi är överkapaciteten som ska bort.”

Som tur är verkar alliansen ha snappat budskapet. Förväntningarna på utredningen till ny fiskelagstiftning, som presenterades förra veckan, är stora. Sänk inte de små fartygen med dyrbara moderniseringskrav.