Simma lugnt, Vidmantas

Jag skulle gärna bjuda den tappre triatlonatleten Vidmantas Urbonas på hett te och kakor under hans våghalsiga simning för ett friskare hav. Hittills har han haft vädrets makter emot sig, men kylan och blåsten innebär i alla fall att han slipper få i sig rabarbersoppa (cyanobakterier) med kallsuparna.

Vidmantas tilltag – att simma från Kalmar till Palanga i Litauen – är anpassat till en publik på andra sidan havet. För att lyfta frågan om Östersjöns miljö i sitt hemland och andra länder i det forna östblocket krävs spektakulär och medial handling. Miljöminister Andreas Carlgren agerade utifrån samma logik när han släpade med sig ett stinkande bottensedimentprov till ett möte i Bryssel tidigare i somras. Problem vi kan lukta och känna på manar till handling. Det är effektiv opinionsbildning.

Men hur tänkte egentligen Världsnaturfonden, WWF, när man i armkrok med Aftonbladet lanserade affischer med bilder på algblomning och texten: ”Det gröna på bilden är dina skattepengar”? Eller när man trumpetar ut att en svensk med 20000 kronor i månadslön betalar 1800 kronor per år via skatten för att lantbruket skall skita ner Östersjön? Till skillnad från den beundransvärde ensamsimmaren är WWF:s Östersjökampanj i bästa fall något slags torrsim utan större kontakt med verkligheten. Om WWF hade avsatt några kronor av kampanjbudgeten på att sätta sig in i hur saker och ting ligger till skulle man komma fram till följande:

EU och Sverige satsar 3,5 miljarder kronor på miljöinsatser i jordbruket år 2007, vilket är en tredjedel av alla pengar som betalas ut till svenska bönder.

Fosforgivorna i Sverige ligger på samma låga nivå som i början av 1900-talet.

Naturvårdsverket anser inte att det är befogat med högre krav på svenskt lantbruk för att minska kväveläckaget utmed ostkusten förrän det finns starkare vetenskapligt stöd för att det har positiv effekt på miljön.

Kväveläckaget per producerad enhet mat är inte större från det vanliga jordbruket än från det ekologiska. Bönderna avstår inte medvetet från något odlingssystem som skulle kunna rädda Östersjön, vilket debatten ibland ger sken av.

Inga bönder inom EU stimuleras längre till överproduktion, eftersom utbetalningarna av stöd är frikopplade från produktionskrav.

Visst går det – liksom WWF gör – att önska att mer pengar förs över från det generella gårdsstödet till miljöinsatser. Framför allt skulle ett återskapande av våtmarker och slingrande vattendrag kunna fånga upp mer näring på vägen mot havet.

Att lägga ner hela EU:s system för jordbruksstöd är däremot ingen patentlösning för Östersjön. En avreglering av jordbrukspolitiken är önskvärd av andra skäl, men kommer inte ge oss ett mindre övergött hav.

Att peka ut Sverige som värsting blir också konstigt när det svenska jordbruket faktiskt uppnått sina delmål inom det nationella miljömålet ”ingen övergödning”.

Många forskare och debattörer (även WWF) oroar sig för miljöeffekterna av att Polen och baltstaterna blivit medlemmar i EU. När de höjer sitt välstånd kommer gödselgivorna att öka, heter det.

Samtidigt beklagar – ofta samma debattörer – att Ryssland inte är med i EU, eftersom det då inte går att ställa juridiskt bindande miljökrav på ryssarna. Men med ökat välstånd kommer polska bönder att kunna investera i gödselbrunnar och annan teknik som minskar läckaget. Dessutom kommer kraven på efterlevnad av EU:s miljödirektiv att öka efterhand.

Att på frivillig väg få Ryssland att vurma för vårt innanhav är svårare. Då krävs en Östersjöns Al Gore. Men knappast WWF:s vilseledande propaganda.

Jenny Jewert