Sista akten i Bungebrottet

Naturvårdsverkets överklagan till Högsta domstolen pekar på behovet att göra en ny prövning av kalkbrottet på norra Gotland.

I dag behandlar Högsta domstolen den kontroversiella kalktäkten i Bunge. Domstolen ska ta ställning till om något allvarligt fel har begåtts under processen eller om det finns osäkerhet i tolkningen av EU-rättsliga principer. Domstolen kan också ta upp Bungefallet om den bedömer att domen har betydelse som vägledning vid liknande prövningar.

Naturvårdsverket som engagerat sig hårt i denna juridiska process menar att HD bör ”undanröja” domen som ger Nordkalk tillstånd att bryta kalkstenen i Bunge och begära så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen. En av huvudpoängerna i Naturvårdsverkets överklagan är att kalkstensbrottets hela livscykel inte har fått en ordentlig granskning enligt de strikta regler som gäller för verksamhet som kan skada ett Natura 2000-område.

Myndigheten efterlyser en ordentlig miljökonsekvensbeskrivning av hur kringliggande naturområden kommer att påverkas av de olika alternativ på efterbehandling som Nordkalk har presenterat. Vilka blir effekterna på sjön Bästeträsk och kringliggande våtmarker när kalken är bruten, bolaget har packat ihop och den 170 hektar stora gropen antingen ska vattenfyllas eller under överskådlig framtid pumpas för att hållas torr?

Från hydrologisk och ekologisk synpunkt är det stor skillnad om området ska bli ett gotländskt kulturområde som rymmer tjugofyra Dalhalla eller en sötvattentäkt för norra Gotland. Det är begripligt att Mark- och miljööverdomstolen har velat lämna visst utrymme för flexibilitet, eftersom efterbehandlingen ligger 20–30 år fram i tiden. Ny kunskap kan tillkomma. Men att ge tillstånd till täkten utan att ingående utvärdera de ekologiska konsekvenserna som riskerar att uppstå efter själva brytningen och det naturtillstånd som då måste hanteras är inte förenligt med EU:s riktlinjer för prövning av verksamheter som riskerar att skada Natura 2000-områden.

Att ny teknik kan utvecklas i framtiden ger ingen frisedel från att utvärdera förväntade effekter med dagens teknik.

Ytterligare en fråga som Högsta domstolen ska ta ställning till är om den villkorsskrivning som delegerats till länsstyrelsen är ”av mindre betydelse”. Enligt miljöbalken får enbart frågor av mindre betydelse delegeras till tillsynsmyndigheten. Länsstyrelsen på Gotland ska inte behöva ta fram uppgifter och godkänna planer som borde ha funnits på bordet inför själva tillståndsprövningen.

Under den sju år långa och komplicerade juridiska processen har just villkorsskrivningen varit en het potatis som bollats runt mellan instanserna. Miljödomstolen vid Nacka tingsrätt vägrade förra året att precisera villkoren för Nordkalks verksamhet, eftersom den inte ansåg sig ha tillräckligt gott underlag för att göra det, och tingsrätten trotsade därmed Mark- och miljööverdomstolens beslut.

Mark- och miljööverdomstolen skrev sedan själv de övergripande villkoren, eftersom man inte ville fördröja processen ytterligare, men delegerade samtidigt till länsstyrelsen på Gotland att ansvara för godkännande av kontrollprogram (ekologisk uppföljning av arter och naturmiljöer), efterbehandlingsplan och en hel del tekniska detaljer kring vatten­hanteringen.

Länsstyrelsen på Gotland ropar nu på hjälp från expertmyndigheterna Naturvårdsverket, Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Havs- och vattenmyndigheten för att klara av bedömningarna av vattenhantering, flora och fauna. Ärendet är enligt en handläggare ”exceptionellt stort och svårt” och de klarar inte av det på regional nivå.

Både Högsta domstolen och Mark- och miljööverdomstolen har tidigare avslagit begäran om förhandsbesked från EU-domstolen i Bungemålet. Men avslagen saknar på denna punkt motiveringar eller är så kortfattade att det inte går att förstå hur domstolen har resonerat. Det är oacceptabelt.

För att rättskipningen ska uppfattas som legitim räcker det inte att kort konstatera att en fråga ”redan blivit föremål för unionsrättslig tolkning”. Värdet av domarna som vägledning för underliggande instanser och jurister på olika myndigheter skulle öka avsevärt, med tydliga hänvisningar till aktuella EU-domar eller annat beslutsunderlag.

Utförliga motiveringar – även i högsta instans – inbjuder också till en mer initierad offentlig debatt kring de svåra avvägningar domstolarna tvingas till. Högsta domstolen har all chans i världen att vara klargörande. Många förtjänar något mer än ”begäran att inhämta förhandsavgörande avslås” eller domstolen ”har gått igenom materialet och ser inga skäl att meddela prövningstillstånd”. Inget eldar på trummorna i Ojnareskogen så som knapphändig lingua justicia.