Ska vetenskapen styra politiken

Är glaset intill halvtomt eller halvfullt? Rent fysikaliskt innehåller det förstås en viss mängd vatten. Två personer som mäter mängden skulle komma till samma resultat. Men hur vi betraktar innehållet och vad som bör göras med det ligger onekligen i betraktarens öga. Ska jag dricka upp det nu? Spara det för framtida behov? Smaksätta med flädersaft? Dela det med min törstiga syster?

Liknelsen illustrerar, i all sin enkelhet, gråzonen mellan vetenskap och politik, i vars dimmor de flesta avgörande beslut i det moderna samhället fattas. De olika tankar, som kan uppstå kring ett glas vatten, visar också på svårigheten att besvara frågan ”Kan vetenskapen hjälpa till att styra landet?”, vilket var diskussionsämnet på ett seminarium som Euroscience arrangerade i går. Hur klanderfritt ett faktaunderlag än är, kan det politiska utfallet bli lite vad som helst, beroende på hur makthavarna värderar kunskapen.

Detta är dock en insikt som många naturvetare, av högst förklarliga skäl, saknar. Den naturvetenskapliga metoden är konstruerad för att gallra bort det subjektiva, vilket är både ändamålsenligt och effektivt. Men det bäddar samtidigt för en okänslighet inför det faktum att vi alla är politiska djur, och försvårar gränsdragningen mellan den empiriska kunskapen och det värdebaserade tyckandet. Kunskap om att en viss art är hotad ger till exempel ingen vägledning om hur mycket resurser samhället ska satsa på att rädda just den arten. Naturvetenskapliga ”sanningar” kan inte rakt av översättas till politik .

Avsikten med resonemanget är inte att förringa betydelsen av goda faktaunderlag. I trivial mening är det lätt för alla, utom religiösa fundamentalister, att hålla med om att politiska beslut ska förhålla sig till de verklighetsbeskrivningar som vetenskapen levererar. Behovet av transparenta och oberoende insitutioner som kan förmedla denna kunskap kan heller inte underskattas.

Men frågan hur vetenskapen kan vägleda politiken måste kompletteras. I det framväxande expert- och kunskapssamhället, är det minst lika viktigt att vi som medborgare frågor oss: Varthän? Vilket samhälle vill vi att vetenskapen ska bana väg för?

I grund och botten handlar det hela om kampen om problemformuleringsprivilegiet, som ständigt pågår mellan forskare, politiker, lobbyister och journalister.

Med representanter från både det brittiska parlamentet och AAAS (American Association for the advancement of science) på podiet gjordes självfallet också en del jämförelser av vetenskapens ställning i EU och USA. Från vissa europeiska konferensdeltagare framskymtade en viss frustration: Ska det dröja 150 år innan Europa får loss lika mycket resurser till forskning som USA? Varför är amerikanska forskare så mycket bättre på att kommunicera sina resultat än sina europeiska kolleger? Varför är opinionen i Europa så skeptisk till viss bioteknik?

Frågorna speglar den befogade oro som finns över att begåvningar, patent och kapital flyttar från Europa till USA.

Men att mäta vetenskapens inflytande på samhället är ingen lätt sak. Å ena sidan plockar USA hem överlägset flest Nobelpris. Amerikanska forskare är också experter på så kallade ”power-walks”- att säga det viktigaste under den tid det tar att följa en beslutsfattare i korridoren på väg till hissen. Totalt sett avsätter USA en större andel av BNP till forskning och utveckling än EU.

Å andra sidan finns det gott om exempel på att forskarsamhället i USA förlorat terräng till både kreationister och politiker som gått över gränsen för det anständiga vad gäller att politisera kunskapen. Uppgiften att USA spenderar mer pengar på forskning behöver också nyanseras. Enligt uppgifter i senaste numret av tidskriften Nature är skillnaden mellan EU och USA försumbar, vad gäller den skattefinansierade forskningen. Att forskning är en mer lukrativ bransch i USA beror nästan helt på att näringslivet står för två tredjedelar av kalaset.

Det är osannolikt att EU inom överskådlig framtid förmår satsa mer offentliga medel på forskning än USA. Däremot går det att göra det attraktivare för företag att satsa på forskning och utveckling i Europa. I längden kan naturligtvis även grundforskningen tjäna på detta, eftersom skatteunderlaget inom EU ökar med framgångar för den kunskapsintensiva industrin.

I stället för att underblåsa antagonierna mellan så kallad tillämpad ”beställningsforskning” och grundforskning, bör politikerna se till att skapa goda förutsättningar för dem båda.