Skarpt läge

På måndag träffas chefsförhandlarna inom Helsingforskommissionen (Helcom) för att enas om insatser för att rädda Östersjön. Resultatet av deras manglingar ska miljöministrarna ta ställning till i november.

Men Sveriges utsände, Anders Alm på miljödepartementet, vågar inte svära på att ministermötet verkligen blir av. Polen reserverade sig inledningsvis mot hela dokumentet som rör övergödningen. Danskarna ser rött när miljömålen uttrycks i ton kväve och fosfor. Efter miljöminister Andreas Carlgrens blixtvisit i Warszawa förra veckan ser det emellertid ljusare ut. Och svenska miljöexperter gör vad de kan för att mjuka upp frågan.

Övergödningen är förstås en kärnfråga i denna Baltic sea action plan (BSAP), och Sverige har varit drivande i arbetet med att ta fram de landskvoter som nu diskuteras. För Östersjön som helhet föreslås en minskning med cirka 135.000 ton kväve och 16.000 ton fosfor. Enligt beslutstödssystemet Baltic nest, som tagits fram vid Stockholms universitet, är detta vad som krävs för att havet ska närma sig god ekologisk status. För svensk del är det föreslagna betinget cirka 21.000 ton kväve och 300 ton fosfor.

Siffrorna förbryllar. Syftet med Baltic nest är att ta fram kostnadseffektiva förslag till politikerna. Åtgärder ska sättas in där det går att plocka bort flest kilon gödande ämnen per tusenlapp. Från medborgarperspektiv är det en angelägen ansats, eftersom det finns många behjärtansvärda miljö- och välfärdsprojekt som slåss om våra gemensamma resurser. Frågan är bara: vart tog detta perspektiv vägen?

Anders Alm medger att ”åtgärderna för att plocka bort kväve i Sverige blir extremt dyra”. Naturvårdsverkets utvärdering av miljömålet ”Ingen övergödning”, ger en fingervisning. Om samtliga kända insatser för att strypa näringsläckaget summeras – allt ifrån förbättring av enskilda avlopp, anläggning av musselodlingar och våtmarker, till diverse odlingstekniker i jordbruket – blir resultatet följande: cirka 5.000 ton kväve kan reduceras till en kostnad av mellan 6 och 18 miljarder kronor. Och då har vi bara uppfyllt en fjärdedel av vårt kvävebeting, enligt Helcomförslaget. Försvarsministrar har avgått för mindre summor.

Storsatsningen på kväve är besynnerlig även av andra skäl. Alla som är engagerade i Östersjön minns säkert att en internationell expertkommitté för ett par år sedan utvärderade forskningen i kväve-fosfor-debatten. Deras slutsats var att ytterligare krav på minskning av vattenburna kväveutsläpp från ostkusten inte går att motivera utifrån befintlig vetenskap.

Möjligen var ytterligare kväverening aktuellt i ”särskilt gödningskänsliga kustområden”, men dessa har vattenmyndigheterna ännu inte lokaliserat. I väntan på bättre underlag, skulle åtgärderna fokusera på att minska fosforläckaget.

Naturvårdsverket anammade dessa slutsatser och ändrade sina prioriteringar. Inga vetenskapliga artiklar har presenterats sedan dess, som på ett avgörande sätt förändrat debatten. Ändå har bilden av konsensus fortplantats i medier, hos tjänstemän och politiker. ”Forskarna äntligen överens” var en rubrik i Miljöaktuellt i våras. Samtal med de forskare som tidigare ifrågasatt det vettiga med kväverening ger dock ett annat intryck.

Att bilden av enighet etablerats beror inte minst på en broschyr som gjorts av de tre marina forskningscentrumen i Sverige, och som lättfattligt förklarar varför det är viktigt att rena både kväve och fosfor. Men vad broschyren visar – enligt professor Anders Stigebrandt vid Göteborgs universitet – är att styrelserna på forskningscentrumen är överens.

För ledningarna har det varit viktigt att visa enighet utåt för att inte tappa mark i diskussioner kring havsmiljöinstitut, anslag och andra strategiska frågor. Locket på, i stället för högt i tak. Mänskligt, men till föga gagn i en bransch som jagar sanningen.

Kritiker kallar fortfarande kvävereningen i Östersjön för en ”patetisk” åtgärd. Frånvaron av en miljöekonomisk analys betecknas som en ”gigantisk skandal”. Frågan kommer uppenbarligen att leva vidare. Men vi behöver inte vara rädda för det. Att den vetenskapliga kontroversen kring Östersjön har förlamat politiken stämmer dåligt.

I Sverige tar reningsverken bort 95 procent av fosforn och 50-75 procent av kvävet. Jordbruket har till stora delar uppfyllt miljömålen för år 2010. Länder som inte haft denna diskussion har inte nått längre i miljöarbetet.

Till och med en av arkitekterna bakom Baltic Nest-modellen, Oleg Savchuk, är kritisk till det föreslagna kvävebetinget. Han liknar det vid ett politiskt köttben för att få med länderna på andra sidan Östersjön i miljöarbetet. ”Skulle du investera miljarder i reningsverk och gödselbrunnar om det stod en nolla på Sverige och en del andra länder”? frågar han retoriskt. Enligt hans bedömning ”överstädar vi Östersjön på kväve”.

Belöning? ”En ökning av siktdjupet i danska sunden från 7 till 7,7 meter och i Kattegatt från 8,5 till 9 meter.” Effekt i
Östersjön? Ingen. Det kan ju vara intressant för Andreas Carlgren att veta.