Skjut inte på bönderna

Kvicksilvret kryper sakteliga uppåt i termometern som hänger vid bryggan. De första algblomningarna har skymtats i södra Östersjön. Turistnäringen bävar. Liksom var och en som tycker att sommar är lika med bad. Bäst att passa på medan tid är. Jag dyker ner i … en nyutkommen rapport av Naturvårdsverket, senaste numret av tidskriften Miljörapporten samt boken ”Östersjön – hot och hopp”.

Väl på bryggan igen – det går ju fort så här års – ruskar jag textmassorna om vårt välgödda hav ur håret. Ett citat hänger kvar. Miljöminister Lena Sommestad:

”Polen satsar mycket på avloppsrening och kommer därmed snart att få samma problem som Sverige – jordbruket blir den största övergödningskällan.”

Jordbruket, jordbruket. Denna evigt gödselspridande syndabock. Jag bläddrar fram till stapeldiagrammet som visar fördelningen av Sveriges olika utsläppskällor till Östersjön. Och visst. Där tronar de höga. Både stapeln från jord- och skogsbruk. Men vad säger dessa staplar egentligen

Jo, att skogen läcker mycket fosfor och kväve, men att nästan hundra procent är naturligt läckage. Vad gäller jordbruket däremot anges nästan allt läckage som ”antropogent”, det vill säga orsakat av mänsklig aktivitet. Bonden som plöjer, harvar och sår. Ni har sett honom. Signalement: keps, jeans och cirka 180 cm lång. Boven. Men innan någon börjar plocka med handklovarna bör man ha en sak klar för sig: att odla mat kommer alltid att innebära näringsläckage. Det beska budskapet är att så länge vi inte ska importera all mat – det vill säga exportera övergödningsfrågan – kommer utsläppsstapeln från jordbruket att vara hög. Drömmen om en livsmedelsproduktion som inte bidrar till övergödningen är dessvärre enbart en dröm.

Medan industriproduktion sker inomhus och till fullo kan dra nytta av miljövänlig teknik sker matproduktionen inom ett biologiskt och betydligt mer okontrollerbart system.

Visst kan svenskt jordbruk fortfarande höja ribban något. Med bästa teknik och kunskap kan jordbruket minska sina kväveutsläpp från cirka 60 000 till 50 000 ton per år. Men på fosforsidan – vilket forskarkåren numera är enig om är viktigast att prioritera – är det osäkert vad vi kan förvänta oss. Dagens fosforgivor i Sverige ligger på 1906 års nivå och är således inte höga. Det råder balans mellan tillförd gödning och bortförd skörd. Men jordarna läcker ändå. Utmaningen är att sköta odlingen utan att frigöra de stora lager av fosfor som byggts upp i marken från efterkrigstiden och fram till åttiotalet. Den generösa gödslingen under denna period var för övrigt ivrigt påhejad av expertisen på de statliga lantbruksnämnderna, vilket är lätt att glömma bort. Dagens lantbrukare har därför till stor del att hantera gårdagens synder. Vetenskapen ger dock vag vägledning. Forskningen om fosfor har försummats i årtionden.

Vad gäller tätorterna plockar reningsverken redan i dag bort 90 procent av den fosfor som vi lämnar ifrån oss i toaletter, diskhoar och andra avlopp. Reningsverken tar också bort 70 procent av kvävet, men nyttan av denna rening är som bekant ifrågasatt av vissa forskare.

Ändå borde Sverige skämmas, antyder Greenpeace och vinkeln på en artikel i senaste numret av tidningen Fokus. För vad? Sverige har Europas strängaste regler för djurtäthet. Sverige är ett av få länder som inte hamnat i EU-domstolen för brott mot nitratdirektivet. Vi har hårdare krav nationellt än vad som ställs inom EU:s avloppsdirektiv, som inte kräver någon fosforrening alls. Vi är det enda landet inom EU som har en miljöavgift på konstgödsel. Vi har en jordbrukarkår som i tiotalet år har fått rådgivning inom bland annat kampanjen ”Greppa näringen”. Det finns regler för när på året gödsel får spridas, att dyngan ska bearbetas ned inom fyra timmar, krav på täckta gödselbrunnar och att en viss andel av marken måste vara vintergrön. Skyddszoner utmed vattendrag har anlagts motsvarande ett kvarts varv runt jorden. Av de diffusa fosforutsläppen bidrar Sverige med åtta procent till egentliga Östersjön. Motsvarande siffra för punktutsläppen är en procent. Jag tar risken att låta nationalistiskt självgod, men Sverige har inte blundat för problemet.

En quick fix för att komma till rätta med det svenska jordbrukets bidrag till övergödningen är förstås att lägga ner produktion. Där har reformeringen av EU:s

jordbrukspolitik varit en hjälp på traven. Så mycket som en tredjedel av miljömålsuppfyllelsen av det svenska jordbrukets bidrag till övergödningen beror på nedlagd åkermark. Mycket av grisköttsproduktionen har flyttat till Danmark, vilket också innebär att Sverige lättare når miljömålet. Men vad blir konsekvensen för haven

Danmark har begärt och fått undantag från nitratdirektivet, vilket innebär att en dansk bonde får sprida mer dynga på sina åkrar. Dynga som förstås tar vägen någonstans. Konkurrensneutralt. Nej. En global lösning på miljöproblemen. Nej.

Det är därför befriande att läsa att Naturvårdsverket i sin junirapport tydligt instämmer i den internationella expertpanelens utlåtande, vars slutversion kom tidigare i år. Högsta prioritet är att agera kraftfullt på den internationella arenan, med inriktning på att minska fosfortillförseln till öppna Östersjön. Här spelar Polen i en klass för sig, vilket delvis beror på att hälften av Europas jordbruksmark ligger i landet. Lösningen är emellertid inte att lägga ner polskt jordbruk. Lösningen heter gemensamma miljöregler. Som följs. Mest kostnadseffektivt är fortfarande att driva på så att avlopp på andra sidan Östersjön blir anslutna till effektiva reningsverk.

PS. Här hemma då

Vi konsumenter driver hela rörelsen av näringsämnen. Vilket kött vi väljer i butiken spelar roll. Liksom hur ofta vi äter kött. Om du inte är ansluten till ett kommunalt reningsverk välj ett fosfatfritt tvättmedel. Om du är det bör du däremot välja tvättmedel med fosfat, eftersom det är okänt hur ersättningsämnena påverkar reningsverkens processer. Simma lugnt. DS.