Slaget om Östersjön

Blåsorkestern spelade så det dånade i saltgruvan i Wieliczka utanför Krakow. Miljöministrarna som dinerade drygt hundra meter under jord i denna sagolika miljö, med katedraler, skulpturer och sjöar, riskerade tinnitus. I stället för informellt förhandlingssnack, bjöd kvällen skålar, leenden och draget från trumpeter.

Dagen därpå enades man dock, efter mycken möda, om den omtalade aktionsplanen för att rädda Östersjöns miljö. Helsingforskommissionens ordförande Mieczyslaw Ostojski konstaterade att ”en dröm gått i uppfyllelse”.

Nu har ett halvår passerat, högtidstalen avklingat och Naturvårdsverket levererat en första rapport om hur miljöbetinget ska uppnås. Tjänstemännen på Naturvårdsverket och Jordbruksverket har räknat som galningar, vridit och vänt på siffror, men baksmällan dunkar i huvudet och någon välkomponerad återställare står inte att finna.

Minst halva betinget, tio tusen ton kväve respektive 200 ton fosfor, fattas. Inte ens om huvuddelen av åkermarken i Sverige läggs i träda går det att räkna hem de utsläppsminskningar som Östersjön kräver. Om nästan all odling av spannmål, potatis, sockerbetor och oljeväxter upphör nås mindre än hälften av kväveminskningen.

Att Jordbruksverket över huvud taget har gjort denna analys kan bara ses som ett desperat försök att få ledande tjänstemän på både Naturvårdsverket och miljödepartementet att förstå att Helcom-betinget är helt orealistiskt, om jordbruket ska stå för merparten av minskningen. Beräkningen ger ett tak för vad som är möjligt att åstadkomma men är förstås ingen åtgärd som myndigheter eller något politiskt parti ställer sig bakom.

Det svårsålda budskapet är att även mark som inte plöjs eller gödslas läcker näring. Vi bor i en nederbördsrik del av världen där regnen ”tvättar” jorden och ger upphov till både läckage och möjlighet till goda skördar. I torrare delar av världen plågas man i stället av försaltning eftersom närsalterna inte ”tvättas” ur.

Därmed inte sagt att allt är naturligt och bortom människans påverkan. Att anlägga fler våtmarker och skyddszoner samt minska jordbearbetningen är några förslag i åtgärdslistan som naturligtvis ska prövas. Men förväntningarna att denna typ av åtgärder ska uppfylla de högt ställda målen saknar verklighetsförankring.

Insikten att det inte finns någon enkel kran att vrida på vad gäller jordbrukets bidrag till övergödningen verkar dock vara omöjlig att ta till sig. ”Läcker all jordbruksmark?” undrade Sveriges chefsförhandlare på miljödepartementet tidigare i våras, trots flera års arbete med förhandlingar inom Helcom. Det är ungefär som om Sveriges klimatförhandlare skulle fråga om metan är en växthusgas.

Naturvårdsverkets tjänstemän har också varit skeptiska till de underlag Jordbruksverket lämnat in. Misstron har uppenbarligen smittat av sig på miljöminister Andreas Carlgren, som i tisdagens Aktuellt påpekade att ”Jordbruksverket måste ta sitt ansvar”. Underförstått: återkom med nya beräkningar som gör att vi uppnår målen.

Från miljöhåll förväntar man sig alltså fortfarande att det ska gå att hitta nya sätt att odla som trollar bort näringsförlusterna. Visst vore det bra. Men inte ens det politiskt mest omhuldade odlingssystemet, ekologisk odling, ger mindre näringsläckage per producerad livsmedelsvara än vanligt jordbruk. Det smärtar inte minst mig, som har ekologiska vallar för att föda fåren.

Östersjön må vara ett av världens mest utforskade hav. Men vad gäller åtgärder på land saknas pusselbitar, till exempel hur fosforförlusterna kan minimeras. Alla som förespeglar allmänheten att det finns enkla lösningar, att allt handlar om politisk vilja, är därför svaret skyldiga. Kom fram med egna tabeller som tål en vetenskaplig granskning.

En annan svaghet som ingen vågar nämna i den politiska opinion som just nu tryckkokar miljötjänstemännen är att allt bygger på en enda modell.

För att göra prognoser av hur klimatet kommer att förändras regionalt och globalt använder forskarna ett stort antal modeller, alla med sina styrkor och svagheter. För att förutspå siktdjup, algblomningar och utbredningen av döda bottnar förlitar sig politikerna på resultaten från en enda modell av ett oerhört komplext system. Det är våghalsigt, som underlag för beslut som lätt summeras till miljardklassen.

Jordbruksexperter har sedan i höstas mumlat att utsläppskraven är orimliga. Andreas Carlgren har skrivit på en siffra som kräver nedläggning av svenskt jordbruk två gånger om. Visst är det viktigt att veta vad Östersjön kräver, men bördan mellan länderna borde fördelas med större hänsyn till vad som är möjligt i respektive land.

Om Östersjön kräver att Sverige importerar all mat har något blivit galet. Antingen är det målet att nå femtiotalets miljöstatus, själva modellen eller fördelningen mellan länderna.