Krönika: Snart kan vi bara äta med oss själva

Vi kunde omöjligt föra ett normalt samtal under matlagningen till min väns släktkalas. Olika – men snarlika – ingredienser skulle till tre olika ugnsformar på grund av diverse kostkrav. Trots koncentrerad tystnad blev det fel. Ingen lasagne blev riktigt god.

På mina barns dagis har specialkost-listan i köket blivit allt längre: äter inget rött, gluten, laktos, fisk, mjölk- och äggprotein, nötter, kött. En bekant driver en helt gluten- och laktosfri restaurang. En kompis son har slutat med socker, men vräker proteinpulver över morgonfilen. Många vänner och deras barn har blivit vegetarianer eller veganer. Mycket är svart eller vitt. Äta eller inte äta. Inte ens på paddlingen med tjejgänget i Nordupplands skärgård kunde vi dela ett gemensamt morgonmål. En i övrigt jordnära och förståndig person följde slaviskt vad den personliga dietisten rekommenderat. Hen hade föreskrivit avokado- och laxsallad till frukost, och en exkursion till havsbandet var inte skäl nog för avsteg. Hur hamnade vi här?

Tydligt är att maten har gått från att vara en byggsten för kroppen, till en byggsten för identitet. Råvaror och måltider uttrycker mer än någonsin tidigare våra ideal och värderingar. I vårt postmoderna och starkt individualiserade samhälle går jaget före kollektivet, egna kostkrav framför en delad måltid. Att inte ta hand om sig själv ses närmast som oansvarigt i hälsismens tidevarv. I den narcissistiska omsorgen om den egna kroppen och hälsan reduceras värden, kocken eller skolbespisningen till en aktör för att tillfredsställa just dina önskningar. Rekordet vad gäller kostkrav torde innehas av en konferens för psykologer där tre av fyra deltagare begärde specialkost. Exemplet avslöjar att den explosionsartade ökningen av individuella kostkrav har sociokulturella orsaker snarare än medicinska, eftersom bara 15 procent av svenskarna lider av allergi eller annan överkänslighet mot mat.

Frågan är vad som går förlorat när nästan varannan svensk följer en diet och livsmedelsbutikernas hyllor med dyr ”fri-från”-mat blir allt längre? Med en allt för individualiserad kost kan vi snart bara äta med oss själva – eller våra likar. Det vore synd för en så ypperlig arena för möten som den gemensamma måltiden är.

Antropologer brukar vittna om det nödvändiga i att tacka ja till mat som bjuds, när nya relationer ska etableras. Det spelar ingen roll hur äcklig forskaren tycker att maten är. Gräshoppor och fladdermöss – allt måste ner i magen. Inom många kulturer föder ett nekande till mat djup misstro.

Enligt den franske sociologen Claude Fischler är det dessutom bra för midjeomfånget att äta tillsammans. Den ritualiserade gemensamma måltiden medför viss social kontroll. Man äter långsammare och vid bestämda tider, man samtalar och uppmärksammar varandras behov runt bordet eller det gemensamma fatet. Det går inte att vräka i sig hursomhelst, närsomhelst.

I den anglosaxiska kultursfären är individuella kostkrav (och ensamätande) däremot normaliserat och dess produkter spås en lysande framtid. Stockholm var nyligen värd för en branschkonferens för ”fri från”- livsmedel, med mer än 250 utställare av fettfritt, sockerfritt, glutenfritt, laktosfritt, mjölkfritt, äggfritt, sojafritt, nötfritt, jästfritt, saltfritt och vetefritt. Längre från måltidens sensualism och gemyt går inte att komma. Vissa specialprodukter är självfallet livsviktiga för personer med medicinska diagnoser. Vi andra har ingen anledning att göda denna kassako.

 

 

Jenny Jewert är journalist och redaktör för den nyligen utgivna antologin ”Varning för mat – hur något livsviktigt blivit livsfarligt” (Mondial, 2018)

 

 

Här är mitt…

… bästa köp: En begagnad kakelugn. Spraket och doften från brasan förhöjer upplevelsen av alla måltider.

… sämsta köp: Alla gulliga barntermosar som läcker redan vid första användningen.

… mitt drömköp: En stuga på tomten som rymmer kontor och gästrum. Växthus intill. Och en pool. Bara det.