Sökes: rektor med ryggrad

I den akademiska dokusåpan runt professor Eva Lundgrens våldsforskning är det tur att någon håller huvudet kallt. Statsvetaren Jörgen Hermansson avslutar den preliminära granskningsrapporten med följande reflektion:

”Hur ska man se på att forskning blir utsatt för detta slags kvasijuridiska granskning? Min bestämda uppfattning är att detta är en synnerligen olycklig lösning. Att börja tala om ohederlighet och fusk, när man uppfattar vissa forskningsresultat som märkliga eller kontroversiella, riskerar att förstöra ett av det mest grundläggande både inom vetenskapen och i den offentliga debatten, nämligen att vi försöker bemöta varandra i sak.”

Han för också ett resonemang om att Lundgrens forskning förvisso präglas av stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men att hon delar detta förhållningssätt med ett stort antal kolleger. Trots den starka kritiken som han och vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg framför menar han att det inte finns någon grund för att hävda att det rör sig om vetenskaplig ohederlighet.

Efter en genomläsning av granskarnas första rapport, Eva Lundgrens försvar, samt delar av den omfattande mejlväxling som skett till och från universitetsledningen går det att konstatera följande: det blir inget vackert betyg åt Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist.

Hans beslut att inleda granskningen var överilat. I stället för att vänta ut me­diedebatten sprang han obetänkt vissa personers ärende. Hans avsikt var att visa handlingskraft och rädda universitetets och forskningens anseende, men resultatet blev det motsatta.

Hela agerandet luktar dåligt självförtroende. Om inte rektorerna vid de högsta lärosätena står upp för forskningens frihet, vem ska då göra det? Det är dessutom svårt att finna att något gått rätt till i den märkliga processen.

Pressmeddelandet om att en granskning skulle inledas förekom själva beslutet med två dagar, trots att universitetet enligt dess eget regelverk ska iaktta största möjliga konfidentialitet med hänsyn till den granskade. Av samma anledning ska den förberedande undersökningen avslutas inom 60 dagar. Att den nu har pågått i mer än 170 dagar är inget annat än hänsynslöst.

Som grädde på moset vill Bo Sundqvist ytterligare förhala det slutgiltiga beskedet till efter Nobelfestligheterna. Ja, ni läser rätt. Man får väl förstå. Det ska skålas och firas. Pristagare ska gästföreläsa. Vem har tid att bry sig om sina anställda då? Mest regelvidrigt är emellertid att granskningsgruppen i sin rapport i inledningen vidgar sitt uppdrag till att gälla Eva Lundgrens ”trovärdighet”.

Mot bakgrund av Jörgen Hermanssons övriga klarsyntheter är det obegripligt att han går med på denna glidning. Uppsala universitet har ett regelverk för att hantera vetenskaplig ohederlighet. Det omfattar: fabricering, plagiering, obehörigt användande av information given i förtroende, oberättigat hävdande av författarskap och underlåtelse att följa regler som olika myndigheter satt upp. Det luddiga begreppet ”trovärdighet” kan naturligtvis aldrig bli aktuellt för utredning inom detta regelverk.

Förklaringen till att granskarna landar i denna slutsats är förstås att det aldrig formulerades en tydlig motivering till granskningen. Till skillnad från anklagelsen mot genusforskaren Tiina Rosenberg, som rörde huruvida ett specifikt avsnitt på en viss sida i en bok var att betrakta som plagiat, är anklagelsen mot Lundgren diffus.

Ingen vågade lämna in en mer preciserad anmälan till universitetet. Det kräver ju visst jobb, och innebär ett risktagande för den som anmäler. Det närmaste man kan komma en anmälan är statsvetaren Bo Rothsteins mejl till prorektor Lena Marcusson: ”Man får som forskare helt enkelt inte fabricera om faktiska förhållanden. Det har, enligt vad jag kan se av de två tv-programmen, Eva Lundgren gjort och detta borde ni låta Vetenskapsrådet granska.”

Att Rothsteins förslag är ett svar på följande fråga från prorektorn, tillika professor i förvaltningsrätt (!), är kanske det mest beklämmande: ”Om det framförs orimliga men inte straffbara påståenden av en forskare i ett tv-program, vad anser du borde vara universitetets första steg?”

Hallå, någon hemma? Med den inställningen torde universitetsförvaltningen behöva anställa en hel kader tjänstemän med kontrollfunktion. Var det inte en orimlig tolkning som professor Z gjorde av den senaste opinionsmätningen? Var det inte ett orimligt påstående att det är viktigt att minska kväveläckaget till Östersjön?

Nej, samtliga anställda vid Uppsala universitet bör tacka sin lyckliga stjärna för att Lena Marcusson, som var nominerad i rektorsvalet, inte blir Sundqvists efterträdare. Enligt platsannonsen söktes en person med integritet.

På måndag träffar Eva Lundgren granskningsgruppen. Sedan ska Jörgen Hermansson och Margareta Hallberg sammanställa den slutliga rapporten. Eftersom Hallberg vill överlåta till Uppsala universitet att dra slutsatser av granskningen, medan Jörgen Hermansson konstaterar att det inte handlar om vetenskaplig ohederlighet, är risken överhängande att frågan kommer att bollas fram och tillbaka mellan dekanus och rektor. Därmed sammansmälter anmälare och domare. Likt vax.

”Bästa Eva, (&) Det har inte gjorts någon formell anmälan mot dig angående vetenskaplig ohederlighet. Som rektor har jag själv initierat granskningen.

(&) Tv-programmen och de inlägg av dig och andra som följt på dem har lett till att det uppstått frågetecken kring din forskning. (&) Med sommarhälsningar Bo Sundqvist.”