Sörgårdsidyllen under attack

Det kan hända i kväll, om ett år eller om tio år. Ingen vet. Vad vi vet är att världshälsoorganisationen (WHO) har avsatt 1,9 miljarder kronor för att bekämpa och lindra effekterna av ett världsomspännande dödligt influensautbrott. Vi vet också att National intelligence council (NIC) i USA har pekat ut fågelinfluensan som det största ekonomiska hotet mot mänskligheten inom de närmaste femton åren. Skulle en epidemi bland människor bryta ut inom det närmaste året kan effekterna bli förödande med miljontals döda, strypt handel och lamslagna kommunikationer. Dröjer det tio år har världen en betydligt bättre chans att förbereda sig på ett lämpligt sätt.

Bara den senaste veckan har nyheterna om fågelinfluensans framfart duggat tätt. Ytterligare ett dödsfall har inträffat i Mekongdeltat i Vietnam. Mannen som dog hade slaktat och ätit infekterad kyckling. Förloppet var snabbt. Ena dagen hög feber, nästa dag död. Vilda flyttfåglar har också fört smittan från Asien till Ryssland och Kazakstan. Viruset har sedan spridits till tamhöns och hönsfåglar i tretton byar har avlivats.

Men informationen från ryska källor har hittills varit motstridig. I ett telegram påtalar Rysslands chefsepidemiolog Gennadij Onisjtjenko att smittan är konstaterad i fem regioner, men att det mycket väl kan var så att fåglar dör även på andra ställen: ”Vi skulle skåla i champagne om risken för ytterligare spridning var över.” Några timmar senare kommer ett märkligt lugnande besked från S:t Petersburg och epidemiologen Oleg Kiseljov som menar att smittan kommer att försvinna inom två veckor. Européerna har vädret på sin sida, eftersom ”det aldrig är tillräckligt varmt i Sibirien i augusti”.

Men virus är inte kända för att vara särskilt temperaturkänsliga. De lever ju i fågelkropparna. Och Kiseljov kan knappast vara tvärsäker på att flyttfåglarna inte har fört smittan vidare till fåglar som rör sig västerut och söderut. Nej, lugnad blir varken jag eller en expert på Smittskyddsinstitutet: ”Massiva avlivningsinsatser i Asien har inte lyckats utrota viruset, att det skulle ha skett i Sibirien är inte troligt.”

Största smällen om smittan till slut når Europa kommer dock de europeiska kycklingproducenterna få ta, som i värsta fall tvingas till nödslakt av sina fåglar. Att en elak virusvariant – som sprider sig lätt mellan människor – uppstår i Europa är däremot inte lika troligt. Den risken är betydligt högre i det myllrande Asien. Tretton miljarder kycklingar, en halv miljard grisar och drygt miljarden kineser är helt enkelt den perfekta grogrunden för en världsomfattande virusepidemi (pandemi).

Mycket har skrivits om det skriande behovet av antiviruspreparatet Tamiflu. WHO har i dagsläget 120 000 doser. För att stoppa ett utbrott krävs minst tre miljoner. Mindre har skrivits om behovet av att ändra sättet att föda upp djur i Asien. Vad som i våra ögon framstår som pittoreskt – höns, grisar och barn i en härlig blandning på bakgården – blir i ett tättbefolkat land faktiskt farligt. Eftersom viruset kan leva även i avföring och döda kroppar blir möjligheten till smittspridning och utbyte av genetisk material enorm. Vilda fåglar tvingas också rasta och leva mycket närmare inpå människor i Asien än i Europa.

För att långsiktigt minska risken för en influensaepidemi krävs därför en radikal förändring av vissa lantbrukstraditioner. Olika djurslag måste hållas åtskilda. Hygienen förbättras. Tamdjuren måste också förhindras att beblanda sig med vilda djur. I Sibirien skedde smitt-överföringen till exempel vid vattenreservoarer och sjöar som både vilda vattenhönor och tamfåglar besökte. Det kan också var en poäng att införa kompensation till de asiatiska bönder som tvingas nödslakta sina husdjur eftersom det skulle uppmuntra dem till att tidigare rapportera misstänkta symtom. En annan utmaning för framtiden är att intensifiera samarbetet mellan olika expertgrupper. Fågelinfluensan är precis som så många andra viktiga frågor för komplex för att rymmas under ett ämnesområde. Biologer kan bidra med kunskap om de vilda fåglarnas beteenden och flyttmönster. Mikrobiologer och genetiker måste noga följa virusets utveckling. Läkare tillför kunskap om olika behandlingsalternativ. Agronomer kan ge råd om en mer ”hälsosam” djurhållning.

När fågelinfluensan först upptäcktes 1997 lades mycket krut på att begränsa spridningen av viruset bland vilda fåglar. Misstaget upprepades 2004. Men att försöka skjuta den oändliga mängden ”budbärare” är varken görligt eller försvarbart. Risken för oss människor uppstår i kontakten med tamdjur, och det är våra egna traditioner vi måste angripa.

Det är förmodligen djupt mänskligt att förlägga vad otäckt och hotande är till den vilda naturen. Det är också lättare att skjuta vilda fåglar – internationella konventioner till trots – än att inse farorna som lurar på den egna bakgården.

Snart är september och flyttfågelsträcken här. Fåglarnas rörelser över globen brukar vara en skön påminnelse om årstidernas växling. En och annan andfågel brukar rasta i den gamla branddammen hemma på gården. Inte ska jag väl behöva överge drömmen om att skaffa egna sprätthöns och en dröser ungar som kutar omkring i en salig oordning? Eller?