Spelet om mjölken

Handeln och mejeri­industrin går med vinst. Mjölkbönderna får ta smällen när priset på världsmarknaden svänger.

Förra veckan dundrade traktorer in till kvarteren runt Riksdagshuset för att sätta fokus på mjölkböndernas pressade situation. Finansminister Magdalena Andersson gjorde gemensam sak med de tillresta bönderna och skanderade ”stöd svensk mjölk” under sin promenad med budgetluntan. Därmed överröstade hon reportrarnas frågor. Har man ingen politik får man tjoa med demonstranterna, som om man vore en av dem.

Vad skulle hon annars ha sagt? Vi återinför inte skatten på handelsgödsel? Vi ökar återbetalningen av dieselskatten, men höjer samtidigt skatten? Eller – regeringen laborerar med en lånegaranti på 500 miljoner kronor som bankerna redan har dissat? Jag förstår att hon valde att tala om sina egna mjölk-, yoghurt- och ostinköp.

I dagsläget fyller landets mjölkbönder 8 procent av läktarplatserna på Friends Arena. Om inget förändras kommer strukturomvandlingen mot färre och större gårdar att göra att mjölkproducenterna snart kan samlas i ett större pressrum. Det hotar att underminera arbetet med att öka tillväxten inom livsmedelsbranschen, och det hotar den biologiska mångfalden i våra hagar. Dessutom riskerar antibiotika­användningen att öka, när import slår ut inhemsk produktion.

Böndernas frustration är lätt att förstå. Med dagens låga mjölkpriser är det få som kan ta ut någon lön. Många lever med hot om konkurs och att personligen bli satta i skuld.

I detta läge twittrar Folkpartiledaren: ”Barnfamiljer kan köpa billigare mjölk. Varför kallas det mjölkkris?” Jag vet inte var Jan Björklund handlar sin mjölk, men medan priset till bonden rasat med ungefär en tredjedel det senaste året, så har priset på mjölk, fil och grädde där jag handlar legat tämligen konstant. Medan konkurrensen är mördande i producentledet (fem mjölkbönder i veckan slutar) går handeln och mejerisektorn med vinst.

Något är sjukt på den svenska marknaden för mejeriprodukter. Marknadskoncentrationen är hög i handelsledet och i mejeriledet kontrollerar Arla 70 procent av svensk mjölkråvara. Bonden får ensam ta smällarna när världsmarknadspriset svänger.

Senaste nytt i spelet om mjölken är att Ica (Arlas största kund) vänsterprasslar med Lantbrukarnas riksförbund för att komma runt Arlas alltmer ifrågasatta modell för hur de betalar sina mjölkbönder. Arla har ju ett gemensamt avräkningspris (mjölkpris till bonden) baserat på världsmarknadspriset för alla sina 13.500 bönder i olika länder. Det innebär att även om Ica skulle kunna ta ut ett högre pris från svenska konsumenter för svenska mejeriprodukter, och betala Arla mer för denna mjölk, så skulle lejonparten (minst 80 procent) av dessa pengar försvinna ut ur landet.

Genom aktionen ”mjölkkronan” som lanserades i början av veckan betalar Ica därför i stället till Lantbrukarnas Riksförbund som låter LRF konsult administrera utbetalningen av mjölkkronan till de svenska Arlabönderna. Arrangemanget visar med absurd tydlighet att Arla blockerar ett potentiellt pengaflöde från svenska konsumenter till svenska mjölkbönder.

Arla kan inte med sin internationella, kooperativa prismodell ge svenska mjölkbönder betalt för svenska mervärden (lagstadgat krav på bete för korna, låg antibiotikaanvändning, GMO-fritt foder) hur mycket konsumenterna än skulle vilja betala för detta. Att en intresseorganisation tillsammans med handeln betalar ut extra lön till ägarna (mjölkbönderna) i världens sjätte största mejeriindustri är förstås en rejäl känga åt Arla. Och nu stämmer även landsbygdsminister Sven-Erik Bucht in i kritiken: ”Ingen politiker förbjuder mejeriindustrin att betala mer.” Grejen är att den svenska färskvarumarknaden för mejeriprodukter är väldigt lönsam. Det är exporten av mjölkpulver som drar ner betalningsförmågan för mejeriindustrin. Några riskkapitalister borde inse detta, och investera i en ny stor mejeriaktör med fokus på hemmamarknaden. Det skulle skapa en sund konkurrens till Arla, och möjliggöra en varaktig prishöjning till Sveriges mjölkbönder.

Mjölkmarknaden präglas av motstridiga budskap. Medan mejeriföretaget Arla talar om ett överskott av svensk mjölk, som måste ”lyftas ut” i form av export av billigt pulver, hävdar handeln (men även Arla) att det råder brist på svensk mjölk till grädde och andra feta produkter. Sanningen är nog att det är bekvämt för handeln att skylla på brist, när man inte är beredd att betala för svensk mjölkråvara.

Överskottet Arla lyfter fram är emellertid ett överskott som gäller den egna koncernen. Sverige som nation är nettoimportör av mjölkråvara, mest i form av ost. Strategiska beslut som fattats inom mejerijätten har lett fram till situationen som präglar Mjölk-Sverige. Mitt i ko-täta (än så länge) Småland (Vimmerby) torkas flera hundra miljoner kilo mjölk till helmjölkspulver som också skulle gå att använda till grädde och smör. Eller varför inte ost? I stället tillverkas storsäljaren Hushållsost numera i Danmark på dansk mjölk, vilket förstås skapar ett ännu större ”överskott” (för Arla) på svensk mjölk.

Sverige har varit världens mest hård­ostrika land, med runt 250–300 sorter. I stället för att göra pulver av en tredje­del av svensk mjölk, borde mejeri­industrin skaka liv i det kulturarvet.