Spiken i matlåda

Utan likvärdiga konkurrensvillkor kommer matproduktionen i Sverige att krympa ännu mer.

Och det hände sig vid den tiden att från Konjunkturinstitutet utgick ett påbud att bönder i Sverige skola betala mer skatt. De ska betala skatt på handelsgödsel, och högre skatt på bekämpningsmedel, koldioxidutsläpp och energi (DN 10/12).

Runt om i konkurrentländerna jublades det. Landet med unikt hög urbaniseringstakt, och som importerar hälften av all mat, skulle bjuda på än fler marknadsandelar av ost, kött och grönsaker.

I en annan del av Sverige slipade Konkurrenskraftsutredningen på sina slutsatser. Hur ska svenskt jordbruk bli mer lönsamt, skapa tillväxt och erbjuda fler jobb? Kan lösningen heta: högre skatter för inhemsk produktion på en global, konkurrensutsatt marknad? Nä, det lär inte bli vad utredaren och hans vise män och kvinnor presenterar i mars, när utredningen ska vara klar. Den ska – enligt direktivet – kläcka idéer om allt annat än skatter för att göra svensk matproduktion mer livskraftig.

Ibland undrar jag vad det är som drar mig till alla dessa jordbrukspolitiska ­seminarier, som exempelvis det i Rosen­bad förra veckan, där Konjunkturinstitutet presenterade sin rapport om effekten av miljöekonomiska styrmedel i jordbruket.

Kan det vara att jag i tjugoårsåldern under två vegetationssäsonger följde tusentals små blommor, för att studera hur de trivdes under olika skötsel (bete, slåtter, ohävd)? Kan det vara alla koppar kaffe som intagits i icke-renoverade kök hos hundratals bönder i Dalarna och Uppland, när jag jobbade på länsstyrelsen med jordbruksstöd och miljöfrågor? Kan det vara att jag själv försökt föda upp Roslagsfår och Highland Cattle på naturbeten och magra vallar, och insett att det är en dyr och krävande syssla, trots miljöstöd, och att det är rätt skönt nu när sista kon är slaktad?

Oavsett vilket, har jag med tiden funnit de kostymklädda tillställningar där lantbrukets villkor diskuteras på längden och tvären alltmer provocerande. Bönder måste – i konkurrens med lärarna – vara Sveriges mest sönderanalyserade yrkeskår.

De lider också delvis av samma problem: låg status, låg lön och vikande nyrekrytering (ungefär var tredje bonde är över 65 år). Den näst största åldersgruppen är de mellan 55 och 64. De som förfäras över jordbruksstödens storlek kan vara lugna, snart har hela kåren gått i pension. För att över huvud taget ha en näring kvar, som vi alla förståsigpåare och konsumenter kan komma med åsikter om (hur maten ska odlas och djur födas upp), är den mest brännande frågan hur riskkapital och unga människor ska lockas till jordbruket.

Då går det inte att bortse från konkurrenskraft, långsiktig lönsamhet och möjlighet till vinst. Bara ekonomiskt hållbara företag kan investera i miljöteknik, anställa folk (en förutsättning för att unga ska gå in i branschen utan att känna sig bundna av djuransvar dygnet runt) och på sikt garantera fortsatt skötsel av natur- och kulturvärdena i odlingslandskapet, som många håller högt.

Vad som under lång tid också konfunderat mig är måttstocken som används när just jordbrukets miljöpåverkan granskas. Sant är att jordbruket använder 9 TWh fossil energi (usch och fy), men det binder samtidigt in 80 TWh (enastående) i mat och bioenergi per år. Vilken annan bransch har en sådan utväxling?

I den samhällsekonomiska tankebox vi befinner oss i tycks det även vara mer okej att subventionera nya kök, där mat kan lagas (rotavdrag, 14 miljarder), än maten (jordbruksstöd, 8 miljarder). Ingen utgår ifrån att byggbranschen (eller någon annan bransch) redan borde vara fossil- och giftfri. Inga skarpa miljökrav följer med rotavdraget. Ingen kontrollant kan oanmäld syna ditt kök för att se om spisen är av energisnålaste sort.

Med detta sagt: naturligtvis ska jordbruk som subventionerad näringsverksamhet underkastas kritisk analys. Styrmedel ska ha avsedd effekt. Därom är jag överens med Konjunkturinstitutet. Det bör rimligen vara ett krav även på de styrmedel som Konjunkturinstitutet föreslår. Dessvärre gäller det inte den föreslagna skatten på kväve i mineralgödsel. Mineralgödselskatten är ett extremt trubbigt instrument för att komma till rätta med problem som i verkligheten, utanför de miljöekonomiska modellerna, finns på vissa djurgårdar kopplat till stallgödseln.

Näringen i stall- och gröngödsel är svårstyrd. Kväve försvinner som ammoniak till luften, eller blir tillgänglig för växterna vid fel tidpunkt på säsongen. Det är för att kompensera för det flyktiga och svårstyrda kvävet i stallgödseln som lantbrukare kompletterar med mineralgödselkväve, men det är alltså inte i huvudsak den som läcker.

Resultatet av skatten, som stöds av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, riskerar att bli minskad produktion utan miljövinst.

Det går också att ifrågasätta fokuseringen på kväve, när behovet av att minska fosfor är minst lika stort, om inte större, för utvecklingen i Östersjön. Det skulle vara samhällsekonomiskt mer kostnadseffektivt (för att citera en vanlig fras i alla miljöekonomiska utvärderingar) om miljöekonomerna samarbetade mer med agronomerna.