Tendensiös domare

Miljön halkade nyligen ned till åttonde plats i väljarnas rankning av de viktigaste frågorna till riksdagsvalet. Skälen till att miljö- och klimatpolitiken har haft svårt att svinga sig upp på agendan är säkerligen flera: utebliven algblomning under Almedalsveckan, en finanskris i färskt minne och politisk samstämmighet kring de övergripande miljömålen.

Lägg därtill internationaliseringen av miljöarbetet, som innebär att många av de tuffa politiska duellerna numera utspelar sig i Bryssel, Strasbourg eller där FN:s klimatpanel håller möte, och det blir begripligt, om än beklagligt, att miljön fått spela en undanskymd roll i årets valrörelse. Verkligheten och miljöutmaningarna finns nämligen kvar, och kräver både handlingskraft och politiskt ledarskap, även på nationell nivå.

Vid ett fåtal tillfällen har miljöpolitiken emellertid fått rubriker under årets kampanj. Och då har det handlat om regelrätta sågningar av alliansens miljöpolitik. Enligt Svenska naturskyddsföreningen, SNF, har ”alliansregeringen gjort dåligt ifrån sig. Mycket dåligt”. Regeringen är ”en av de sämsta” sedan organisationen började genomföra granskningar av partiernas miljöpolitik 1985.

Det uppskruvade tonläget blir möjligen begripligt om man vet att både generalsekreteraren Svante Axelsson och ordföranden Mikael Karlsson utpekas som möjliga rekryter till poster för Miljöpartiet i regeringskansliet vid en rödgrön seger av sajten ”makthavare.se”, ett samarbete mellan nyhetsmagasinet Fokus och Almedalsbloggen. Att språkröret Maria Wetterstrands syster Hanna dessutom sitter i styrelsen för SNF stärker intrycket av väl starka familjeband för en partipolitiskt oberoende organisation. Budskapet som trummats ut på DN Debatt (25/8) och i föreningens egen tidning Sveriges natur är att miljöintresserade väljare gör bäst i att rösta på de rödgröna.

Ett exempel på den tendensiösa retoriken är att Moderaterna har fått småpartierna i alliansen att backa på miljöområdet, medan Socialdemokraterna å sin sida fått en bättre miljöpolitik i samarbetet med Vänstern och Miljöpartiet.

Om man kikar på SNF:s granskning av faktiskt förd politik under förra mandatperioden (2002–2006) fick Moderaterna underkänt i 100 procent av studerade miljöfrågor för sitt agerande i riksdagen. I granskningen av nuvarande mandatperiod får Moderaterna ett bättre resultat. Slutsatsen skulle kunna vara att alliansarbetet knuffat Moderaterna i rätt riktning på miljöområdet. Socialdemokraterna fick godkänt i drygt hälften av frågorna för sitt miljöarbete under mandatperioden 2002–2006, men bara 9 av 20 rätt i årets valenkät. Då är det svårt att tala om en socialdemokrati som färgats grön av Miljöpartiet.

Att utvärdera miljöpolitik är ingen enkel sak. Området är komplext, och som man frågar får man svar. SNF:s ordförande Mikael Karlsson vill till exempel se en fördubbling av miljöbudgeten. Då borde han glädja sig åt att den sittande regeringen satsat fem miljarder mer på miljöområdet än Göran Perssons regering, och mer än någon tidigare regering. Detta dessutom under en period av allvarlig kris i världsekonomin.

SNF skulle också kunna glädja sig åt havsmiljö- och klimatsatsningar i miljardklass eller att skog värd minst fyra miljarder skyddas till en kostnad av 200 miljoner kronor i minskade anslag per år, genom bytesaffären med statligt ägda Sveaskog. Miljöbilsförsäljningen har ökat, liksom vindkraftsutbyggnaden. SNF ska vara en blåslampa i miljöarbetet, men att underkänna alliansens miljöpolitik och hävda att utvecklingen för första gången går åt fel håll, är orättvist.

Det är uppenbart att SNF inte gillar den omsvängning som skett i miljöpolitiken, med större inslag av lokalt inflytande, avtal med markägare i stället för statligt ägande och fokus på information före sanktioner. Mest kritisk är SNF till alliansens naturvårdspolitik. Vargjakten, den nya strandskyddslagstiftningen och höjda ersättningar till markägare vid områdesskydd innebär enligt SNF ett systemskifte i svensk naturvårdspolitik.

Men det är alldeles för tidigt att döma ut de nya metoderna för att uppnå en livskraftig vargstam, ett strandskydd som avser att skärpa dispensmöjligheterna i tätbebyggda områden och öka dem i glesbygd eller mer skötselavtal i skogen. SNF sitter inte med facit.

Visst finns plumpar i alliansens miljöpolitik. Skyddet för svårföryngrad skog bör vara kvar. Expropriationslagen bör utformas så att den inte driver på utvecklingen mot kostsam tvångsinlösen av mark. Principiellt är det dock rimligt att människor och företag som genom tvång blir av med mark får en högre ersättning än marknadsvärdet. Brukandet kan fördyras och små skogsägare får viss kompensation för affektionsvärdet. Att det så kallade toleransavdraget (skogsägare får lägre ersättning än marknadsvärdet vid bildande av naturreservat) är avskaffat är också bra. Biologisk mångfald är ett allmänt intresse och bör bekostas av oss alla.

Båda blocken har styrkor och svagheter i sin miljöpolitik. Valet på söndag handlar mer om vägen till miljömålen än om låga eller höga miljöambitioner.