Torsksoppan

Ibland krävs halsbrytande paralleller för att synliggöra en vansinnig ordning. Blotta tanken att Sveriges regering skulle ägna dagar och nätter åt att förhandla om hur många älgar som ska skjutas i landet är absurd. Lika vansinnigt skulle det vara att samla ihop Sveriges landshövdingar för att komma överens om tilldelningen. Inte heller förhandlingar mellan landets viltvårdsområden skulle borga för en långsiktigt hållbar politik.

Nej, tack och lov är förvaltningen av viltet på land klokare organiserad. Länsstyrelsen bestämmer. Punkt. En regional myndighet med relevant expertis beslutar om tilldelning och delar ut jaktlicenser. Naturvårdsverket utfärdar föreskrifter och ger allmänna råd. Politikerna får ägna sin dyrbara tid åt att diskutera jaktlagen och annan lagstiftning, i stället för att detaljstyra. Systemet fungerar väl. Trots att älgen är en åtråvärd trofé och en utsökt ingrediens i köttgrytan, har vi gott om älg. Skogens ko-nung är inte hotad till sin existens. Skogsbolagen gnölar till och med om alltför många älgar som orsakar skador på trädplantorna.

Annorlunda är det under ytan. Fråga torsken, havets konung. En gång per år sker kattrakandet om Östersjöns vilt bakom stängda dörrar. Ministerrådet –
EU:s regering – ägnar dagar och nätter åt att diskutera fiskekvoter, nu senast i slutet av oktober. Beslutsordningen är ett obegripligt slöseri med politiska resurser. Varför ska några av medlemsstaternas högst uppsatta och mest upptagna politiker – jordbruks- och fiskeministrarna – lägga pannan i djupa veck över antal ton hit och antal fiskedagar dit?

Jag säger bara, låt dem sova i stället. Befria dem från detaljerna. Låt dem använda sin värdefulla tid till att diskutera de övergripande och långsiktiga frågorna om hur den gemensamma fiskeripolitiken kan bli bättre. Det behövs ju så förtvivlat. Det EU som i högtidstalen prisas för att kunna hantera de gränslösa miljöfrågorna har – när det gäller fisket – främst levererat
gigantiska bifångster, omfattande svart-wfiske, dålig lönsamhet för yrkesfiskarna och en art på gränsen till kollaps.

Politiken har för länge sedan tappat legitimitet hos både miljövänner och näringen. Behovet av att tänka fritt, stort och högt om den gemensamma fiskeripolitiken är akut. Inte minst kommissionen och generaldirektoratet för fiske borde bejaka detta i stället för att krampaktigt försöka hemligstämpla en brännhet utvärdering av politiken. Vad de två oberoende och välrenommerade forskarna Michael Sissenwine och David Symes lyfter fram i den numera spridda rapporten ”Reflections on the common fisheries policy” är behovet av en regionalisering av fiskeförvaltningen. Idén är knappast förvånande mot bakgrund av att EU:s fiskeripolitik har blivit hårt kritiserad för centralism.

Ett intressant förslag är att följa indelningen av de tämligen nybildade regionala rådgivande organen till kommissionen, som Baltic Rac är ett exempel på. Östersjöländerna skulle därmed bli kaptener över sitt eget hav. Det skulle dessutom sätta P för möjligheten till kohandel mellan länder i Östersjöregionen och Medelhavsområdet.

Men nätverket Baltic Rac förespråkade en ökning av torskfisket inför senaste förhandlingen, vilket visar att regionalisering ensamt, inte är en garant för hållbar förvaltning. Utmaningen är snarast att gifta ihop överstatlighet med regionalisering. Kvotbesluten måste vara regionalt förankrade och samtidigt oberoende av tillfälliga politiska vindar. Att förhandlingen om Östersjöfisket – en blygsam näring i regionen – riskerade att försenas av det senaste valet i Polen är beklämmande.

Nedslående är också utfallet av senaste beslutsrundan. Forskarnas rekommendation om ett fiskestopp på östra torskbeståndet i Östersjön, blev till kommissionens förslag om minskning med en fjärdedel, till ministerrådets beslut om minskning med en tjugondel. Ett stopp, blev en fjärdedel, blev en tjugondel.

Givet existerande spelregler är resultatet väntat. Ministrarna är snärjda i ett system som uppmuntrar hänsynstagande till hemmaopinionen. Ansvar utkrävs i nationella val. Politiken blir därefter. Det är inte nödvändigtvis för att politikerna vill agera kortsiktigt, som politiken blir kortsiktig. Jordbruksminister Eskil Erlandsson sprattlade mot strömmen, vilket han ska ha heder för. Men den torskvänliga opinionen i Sverige är unik och vårt inflytande blygsamt.

Hoppingivande är dock att Polens nye premiärminister, Donald Tusk, har lovat att intensifiera kampen mot svartfisket. Kontrasten till föregångaren, som avskedade frispråkiga fiskebiologer och försvarade polskt svartfiske, är enorm. Landet som länge varit en ”torskbov” kan därmed i bästa fall göra att reformeringen av politiken kan ske, innan de sista torskbarnrumporna, som inte hunnit leka, har fångats.