Tuttar, matematik och politik

Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson kan konsten att ställa udda frågor:

”När jag låg i Lund noterade jag att tjejerna som läste matematik var mer plattbröstade än de som studerade t ex moderna språk. Var det en ren tillfällighet?”

Frågan fick avsluta en artikel med ambitionen att ”reda ut begreppen” i vårens hetsiga feministdebatt, som ”präglades mycket av tyckande och mindre av vetande”.

Abrahamssons iakttagelseförmåga vad gäller kupstorlekar är beundransvärd. Alla har vi dolda talanger, alla grubblar vi över olika delar av livets mysterier.

Beträffande vetandet om gråzonen mellan naturvetenskap och politik är det dock illa ställt. Hur gick det egentligen med de akademiska poängen i vetenskapskritik?

Sommarsamtalet med Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet, kan tyvärr bara sammanfattas som ett journalistiskt lågvattenmärke. Eller annorlunda uttryckt som ren och skär biologism.

Ordet är uttjatat, jag vet, men ibland duger inget annat. Biologismen uppträder dessutom i denna artikel i sin värsta skepnad – snyggt förpackad och genom nästan omärkliga glidningar i diskussionen.

Till att börja med vill jag dock vara tydlig på en punkt. Efter fem års studier i biologi medger jag beredvilligt att det finns biologiska skillnader mellan könen vad gäller såväl hormoner, hjärnan, fysiologin som genetiken. Det är inte där skon klämmer.

Den läskiga soppan av ideologi och vetenskap uppstår först när hjärnforskningen tas som utgångspunkt för en diskussion om politiska reformer. Något måste väl gå att lära av historien?

I inledningen av intervjun får Dahlström redogöra för sin syn på hjärnan och könsskillnader. Enligt Dahlström har hjärnan större betydelse än det medfödda könet för hur personligheten utvecklas, och hon motsätter sig ”den av samhället understödda inställningen att kvinnor och män ska vara två separata grupper”. Hon poängterar också att ”som individer är vi olika, vi vill och kan olika saker olika bra”.

Så långt allt väl. Inga som helst problem för en liberal feminist med fötterna i biologin att hålla med.

Det är i andra halvan av texten som det spårar ur, när samtalet kommer in på hur politiska beslut angående kvotering, skattelättnader på hushållsnära tjänster, ATP för hemmamammor och hur föräldraförsäkringen ska utformas med hänsyn till kunskap om biologi. De biologiska sambanden lämnar därmed närmast omärkligt det deskriptiva för det normativa. Insikter om hur någonting är utnyttjas för att föra fram hur något bör vara, eftersom Dahlström inte lyckas hålla isär profession och ideologi.

Abrahamsson utnyttjar å sin sida Dahlströms auktoritet för att föra fram sin politiska agenda. Pardansen är fulländad. Att det finns neurobiologer som håller med Dahlström i sak, vad gäller biologin, men inte angående de politiska slutsatserna sägs det förstås mindre om.

Genom att hala fram biologiska argument för att motivera lägre skatt på hushållsarbete riskerar duon dessutom bara att motverka sina egna syften. Det är måhända förståeligt, men inte desto mindre korkat, att låta frustrationen över den socialdemokratiska hegemonin göra att de många och goda argumenten överges till förmån för biologisk populism.

Gåtan som läsaren blir sittande med är denna: Varför går Dahlström med på att svara på frågan om vilka reformer som skulle underlätta livet ”just för kvinnor”, om hon utifrån sin professionella kunskap har landat i slutsatsen att det finns många ”manliga” kvinnor och många ”kvinnliga” män?

Om gruppindelningen inte låter sig göras är det ju inte särskilt fruktbart att utforma politiken utifrån dessa grupper.

Gåtan som Abrahamsson grubblar vidare på är varför hon bara fick en tvåa i matte. Kan det bero på testosteronhalten under fosterstadiet som Dahlström påpekade?

Hur forskarna korrigerar för alla andra influenser en människa utsätts för innan matematisk begåvning ens kan uppmätas framgår dock inte.

Det är visserligen välkommet att naturvetare deltar i samhällsdebatten. Men de måste signalera när de lämnar området för sin vetenskapliga kompetens. Annars riskerar de att bedra både naiva journalister och allmänheten.