Unika gamla godingar

De sista åren bodde mormor på övervåningen i sitt vackra trähus i Storvik, medan min varmhjärtade kusin och hennes lika varmhjärtade man huserade på undervåningen. Det var så hon ville ha det. Hon avskydde att gå till doktorn, ville absolut inte till något hem. Hennes kök var hennes borg. Mormor blev sedd av personer som kände henne väl, in i det sista. En dag somnade hon i sin fåtölj för att aldrig vakna mer.

Det är många år sedan nu, men tankarna söker sig till detta anständiga avslut under läsningen av ”Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut i dag” (SNS 2008). Minnet bär mig från sida till sida, liksom den tilltagande vreden. Alla är vi bekanta med de feta rubrikerna om vanvård, liggsår och dubbla, våta blöjor. Vi känner till de stora skandalerna. Men bokens inledning handlar inte om dessa avskyvärda, men tack och lov ovanliga övergrepp. Utan om de vanliga, nästan osynliga.

De som tio-, tjugo- och trettiotalister tyst accepterat, men som fyrtiotalisterna och vi som kommer därefter kommer att göra allt för att undslippa. Att få andra människors underkläder i sitt skåp och att tvingas sätta dem på sig. Att inte få påtår på kaffet, eftersom man då kommer att behöva kissa mer. Att inte få hjälp att byta till finblus när man för en gångs skull ska lämna äldreboendet för en bjudning. Att tvingas ha blöja på dagen, bara för att man inte klarar natten. Ständiga personalbyten, bortslarvade personliga ägodelar och söndertvättade kläder.

De båda författarna, Monika Olin Wikman och Berit Rollén, är före detta landstingsdirektörer. Sjuttio plus. De borde veta. Deras ångestskri inför åldrandet skär rakt in i bröstet: ”Normal standard räcker för att göra oss oroliga. Vi är rädda för de breda linoleumkorridorerna, där vi inte längre är unika personer med ett långt livs erfarenheter bakom oss, där vardagen är grå och händelselös, och där vi dör innan den fysiska döden kommer.”

Nej, vårt behov av att bli sedda och bekräftade avtar inte med stigande ålder. Med tiden mejslas alla våra särdrag ut. Vi blir mer av karaktärer. Vi vet förhoppningsvis vad vi vill – hur vi vill bo, vad vi vill äta, vilka intressen som kittlar livsandarna. I denna fas av livet passar standardiserade och kollektiva lösningar sämre än någonsin. Det är som att försöka pressa in en tjusig, målad gipsfigur i en form. Det blir bara smulor.

Författarna jämför med barnomsorgen. Där blomstrar olika driftsformer och pedagogiker: ur och skur, montessori, waldorf, föräldrakooperativ, genus-, språk- och ekodagis. Vad gäller äldreomsorgen verkar alla vallfärda till Vigs ängar utanför Ystad för att beundra arkitekturen och insupa deras arbetsfilosofi, men efterföljarna lyser med sin frånvaro. Visst finns fler positiva exempel, men utbudet i stort präglas fortfarande av institutionsliknande boendeformer. Före detta statsrådet, LO-ekonomen och generaldirektören för Riksförsäkringsverket Anna Hedborg är inne på samma spår när hon efterlyser mer segregering i äldreboendet: ”Är det någon gång i livet man behöver gyttra ihop sig med sina likar är det när man är gammal, osedd och glömsk.”

Så hur få idéer att blomstra? Hur få till stånd ett mer varierat och profilerat utbud av äldreboenden? Steg ett är förmodligen att skapa tydlighet i finansieringsfrågorna. Utan klara besked om vad det offentliga ska bekosta, liksom vad den enskilda får stå för, kommer eldsjälar som vill driva äldreboende inte att våga satsa. Detsamma gäller för olika typer av tjänster och hjälpmedel. Det är tyvärr orimligt att tro att statens resurser kommer att räcka för att tillfredsställa alla de krav som en allt större och alltmer välbeställd grupp kommer att bära med sig in i ålderdomen.

Steg två är att sluta fler avtal över kommungränserna. Med större ”kundkrets” vågar fler utförare inom äldreomsorgen profilera olika typer av boenden och de äldre blir inte hänvisade till utbudet i den egna kommunen.

Steg tre är att införa separata valdagar för kommuner och landsting. Bara då kan kommunala ansvarsområden, som äldreomsorgen, få det fokus de förtjänar. Den fria etableringsrätten, med kundvalssystem och äldrecheckar, fick gott betyg av Socialstyrelsen förra året och kan vara lösningen i många kommuner. Men krav på ökat inflytande och egenmakt måste komma från kommuninvånarna själva.

Den ofrivilliga anonymitet som många äldre tvingas in i är ingen enkel sak att ändra med politiska reformer. Vi lever i en ungdomsdyrkande tid, som gör oss alla lite blinda för erfarenheten. Men livsbejakande fyrtiotalister som redan revolutionerat vår syn på sex, jämställdhet och barnuppfostran kommer inte att sjunka ihop i en grå massa. De kommer att förvandlas till en rytande silverpanter. De kommer att lyfta äldreomsorgen – under coolare
etikett – till den hetaste valfrågan 2010.