Unionen släpper loss

Alla händelser har ett före och ett efter, även i tider då mycket av informationsflödet är fokuserat på nuet. Men vi journalister syr inte sällan vår egen snäva tvångströja. Mönstret är korta tidsperspektiv, tråden lite ängsligt glittrigt – det är väl det här alla köper just nu? Eller kommer att köpa, i morgon?

På journalistutbildningar talas dock ofta om behovet av ”processjournalistik” – en journalistik som fångar hela den vindlande resan från idé till realiserad politik, från uppdagandet av ett problem till dess eventuella lösning. Kort och gott: en journalistik som berättar om det bollande, processande och snackande som ständigt sker i en modern demokrati, på en mängd olika nivåer. Journalistens kneg är att göra detta utan att läsaren somnar. Målet: att bli läst innan gårdagens fiskrens hamnar på uppslaget.

Ni kanske anar vart jag är på väg? Jo, just det. EU. Och så långsamma processer, att våra stressade sinnen inte riktigt förmår att inse hur rafflande de faktiskt är. Den senaste smaskiga händelsen var en konferens här i Stockholm, förra veckan. Alla var där. Utom medierna. I begriplig skugga av finanskris och klimatsnack har emellertid en smått unik process tagit fart.

Äntligen ska EU på allvar göra verklighet av det magiska ord, som svingats i alla möjliga debatter för att trolla bort problem inom EU-politiken. Regionalisering. Unionen ska släppa loss. Och det är Östersjöregionen som är först ut. Om vår ”makroregion” blir framgångsrik kan andra områden som Donaudeltat och Alperna få samma chans.

Det är i själva verket ett djärvt experiment. Statsvetare eller ekonomer kallar det ”institutionell innovation”. För första gången någonsin ger EU klartecken för ett fördjupat politiskt samarbete inom en makroregion. Medlemsstaterna runt Östersjön ska tillsammans med kommissionen uppfinna ett sätt att realisera regionens stora potential vad gäller både tillväxt och möjligheter att attrahera kloka människor och klokt kapital. Även delar av miljö- och säkerhetspolitiken kan komma att regionaliseras. Unikt är dessutom att nitton olika generaldirektorat samarbetar över ämnesgränserna. Stuprören ska bort.

Kommissionären för regionalpolitik Danuta Hübner och flera andra poängterade i sina tal att en framgångsrik ”Östersjöstrategi” är en överlevnadsfråga för regionen, i den hårda konkurrens som en globaliserad värld bjuder. Men det krävs inte mycket skarpsinne för att räkna ut att en modernisering av EU: s regionalpolitik lika mycket är en överlevnadsfråga för EU och ett sätt att försöka återvinna legitimitet i medborgarnas ögon. Erfarenheterna från en rad politiska områden där EU haft ett stort och mycket centralistiskt inflytande förskräcker. Läs: fiske- och jordbrukspolitiken. Kritiker av dessa välkända ”problembarn” inom EU har länge åberopat just regionalisering som lösningen och nu har alltså startskottet gått.

I maj nästa år ska Östersjöstrategin vara klar, inklusive en konkret handlingsplan. Under hösten 2009 väntas ministerrådet – utrikesministrarna – ställa sig bakom strategin. Sverige investerar mycket politisk prestige i projektet, som kommer att vara ett av de högst prioriterade under det svenska ordförandeskapet i EU nästa år.

Under konferensen förra veckan fick intressenter runt hela Östersjön lägga fram önskemål om vad de vill att Östersjösamarbetet ska omfatta. Det blev en lång lista. Men snarare än att producera en katalog över tusentals initiativ, gäller det för regionen att visa framgång inom något eller några områden. Vikten av hård prioritering kan inte nog understrykas. Om strategin ska bli så enkel och rättfram, som kommissionen hävdar, krävs modet att fokusera. Bara samarbeten som vinner på ett regionalt angreppssätt ska vara med. Några givna områden är transporter, el- och energisäkerhet och vissa havsmiljöfrågor.

Medan gräsrötterna ropar efter ledarskap, skanderar kommissionen och forskare att det är viktigt att det blir en ”bottom-up-process”. Häri ligger en av utmaningarna. Kommissionens prioriteringar måste vara glasklara och enkla att förstå, samtidigt som de mest värdefulla erfarenheterna och idéerna på lokal och regional nivå sugs in i processen.

Östersjöstrategin kan förhoppningsvis bidra till en mer effektiv användning av de mycket stora slantar som EU lägger på regionalpolitik. Östersjöregionen kommer heller inte att tillföras några nya EU-pengar, vilket kommer att underlätta för övriga EU-länder att acceptera detta pilotprojekt ”on the top of Europe”. En gemensam kommunikationsplattform i form av webbplats och sekretariat kommer dock att krävas. Och den måste få kosta. Utan ett välfungerande och attraktivt informationsnav, kommer arbetet fallera, totalt.