Vad är en GMO

1993 läste jag genteknik på universitetet. Då innebar den bioteknologiska revolutionen att ”klippa och klistra” in gener i arvsmassan i en cell, som sedan fick växa ut till en hel planta. Anlaget för den nya egenskapen hamnade i plantans alla celler och kunde nedärvas till nästa generation.

Nu har det gått sjutton år – eoner av tid vad kunskapsutvecklingen inom detta vetenskapsfält anbelangar – och antalet bioteknologiska metoder har fullkomligen exploderat. Gränsdragningen för vad som är en genetiskt modifierad organism, GMO, har blivit allt klurigare att göra. Till och med för experterna. Under drygt ett år har en vetenskaplig arbetsgrupp, med representanter för alla medlemsländer i EU, grubblat över just denna fråga: Vad är en GMO? Eller för att vara mer korrekt: Vilka tekniker ger upphov till en GMO?

Grubblerierna gäller framför allt en rad metoder som i olika stadier av förädlingen innehåller gentekniska moment, men själva slutprodukten, grödan, har inget främmande dna i sig. Grödor som tagits fram med dessa nyare tekniker går därför inte att skilja från en traditionellt fram­tagen gröda. Experterna pratar också om ett slags ”övergående GMO-status” när förmågan att stänga av gener avtar efter ett antal generationer, efter så kallad epigenetisk modifiering.

I Holland är ytterligare en metod – ”cisgenesis” – högaktuell eftersom holländska forskare har tagit fram en potatis som är resistent mot bladmögel med den tekniken. Vid cisgenesis överförs gener inom en art eller från en närbesläktad växt till en annan, och varianten skulle därför kunna uppstå naturligt. Men genom att använda genteknik blir urvalet och modifieringen mer exakt. Växtförädlarna tjänar tid, och slutgrödan får inte – vilket är fallet vid mer traditionell förädling – ett bagage med oönskade gener med sig. Cisgenesis leder enligt EU:s lagstiftning till en GMO, men den holländska riksdagen försöker få EU att undanta förädlingsmetoden från den stränga GMO-lagstiftningen.

Frågan om vilka tekniker som leder till en GMO är central eftersom lagstiftningen inom EU är ”processbaserad”. Det är tekniken – i detta fall tillämpningen av genteknik – som kvalificerar en produkt för mer noggrann riskvärdering. Lagstiftarna måste också kunna slå fast vad som är en GMO, för att lagarna om spårbarhet och märkning av GMO-produkter ska kunna följas. Problemet är att den tjugo år gamla lagstiftningen har svårt att hålla takten med den tekniska utvecklingen. Och dessvärre kan den vetenskapliga arbetsgruppen inte lösa detta dilemma på något permanent sätt. Så fort de har bedömt en teknik, väntar en annan i farstun.

En levande vetenskap kommer att tvinga juristerna till nya kniviga avgöranden, om vilka tekniker som ska omfattas av EU:s krävande GMO-lagstiftning och vilka som ska sättas upp på listan över växtförädlingsmetoder som undantas från närmare granskning.

Med tanke på EU-medborgarnas kritiska hållning till genförändrade grödor, finns få politiska poäng att plocka genom att lyfta denna fråga till debatt. Men mycket vore vunnet om lagstiftningen kunde närma sig en mer teknikneutral hållning. Från ekologisk synpunkt är inte förädlingssättet avgörande för eventuella konsekvenser i naturen. Viktigare är den nya grödans egenskaper, om det finns vilda släktingar i omgivningen där den odlas och om den nya egenskapen har en konkurrensfördel i naturen.

En sådan omsvängning i juridiken – mot en mer produktbaserad reglering – innebär inte automatiskt grönt kort till alla GMO-livsmedel men kan ge en mer logisk och rättvis prövning av nya sorter. Det går inte att på något vettigt sätt förklara varför en traditionell gröda som muterats med hjälp av kemikalier eller strålning – som ger fler okända förändringar i arvsmassan än en riktad dna-förändring med genteknik – ska undgå riskbedömning helt och hållet, vilket är fallet i dag.

I stället för att en vetenskaplig arbetskommitté tvingas till filosofiska hårklyverier kring vad som är en ärftlig förändring och på vilket sätt nya tekniker faller mellan stolarna i befintlig lagstiftning, borde europeisk klokskap fokusera på att bedöma potentiella risker med nya grödor, oavsett med vilken teknik de har tagits fram. En sådan hållning skulle dessutom rimma bättre med EU-kommissionens riktlinjer för hur försiktighetsprincipen ska tillämpas inom unionen. Enligt riktlinjerna ska produkter riskvärderas på ett likartat sätt, oavsett produktionssätt och geografiskt ursprung.

All teknik kan användas till både goda och dåliga syften: laser, internet, en vass kniv. Så även gentekniken. Men att få kvalificerad majoritet för en mer teknikneutral reglering av jordbruksgrödor är i dagsläget tyvärr inte realistiskt i EU. I väntan därpå tappar unionen mark inom ett marknads- och forskningsområde som kan rymma viktiga svar på en framtida uthållig livsmedelsförsörjning. Monsanto tackar för försprånget.